En sak som är en stor förändring hos mig är att jag numer vågar hoppas.  Tidigare har jag alltid sett glaset som halvfullt, och har jag haft en dålig period, och fått en bra, då har jag inte vågat hoppas. Jag har liksom väntat in det dåliga som jag "vet" är på väg.  Därför har jag inte kunnat njuta när jag fysiskt/psykiskt mått bra.  Lagen om alltings jävlighet liksom. 

Men efter en väldigt vaken och jobbig natt, med inte många timmars sömn, och ett par sömnparalyser, så gick jag upp vid 10-tiden.  Jag fick aldrig någon helvetessmärta idag. 

Och jag har..peppar,peppar...inte svimmat sedan jag kraschade diskmaskinen i söndags. Två dagar utan helvetessmärta och utan svimningar. 

Jag har gått till centrum,  och jag är trött och utmattad. Jag begriper inte hur någon som bara är hemma, kan bli så trött av ingenting.  Men jag har haft en bra dag idag. 

Jag har suttit ute i trädgården och läst. 

Jag har gått ca 4 km totalt idag

För några år sedan hade jag inte kunnat njuta av att faktiskt må bra. Utan jag hade haft negativa tankar om "undra hur länge det här varar då?" 

Nu är jag mer i nuet. Jag tror jag måste vara det för att överhuvudtaget överleva helvetesmärtorna. För även om läkaren är mer oroad över svimningarna så är helvetessmärtan det som jag att jag löper risk att avsluta allt.

Jag har idag varit inne på min sjätte LCHF dag.  Jag är dock inte helt kolhydratsnollad utan jag äter lite vindruvor och bär, och smaksatt kesella.   Men än så länge har det varit MYCKET ägg och kött. Jag har inget bra upplägg. Så jag ska göra en planering, så jag vet vad jag ska äta. 

Jag tänkte även göra ett allvarligt försök med migränyogan.  Vad jag sett som mitt största hinder är att när jag inte vill bli störd är då barnen har sina känselspröt och stör så mycket som möjligt.

Naturligtvis kommer jag blogga om hur det går med yogan, jag måste bara få in den i vardagen.  Det kan tyckas att det borde vara väldigt enkelt att få tid till sådant nu när jag är sjukskriven, men det mesta jag gör blir jag trött och utmattad av.  Yr eller svimfärdig.  Idag har jag varit till affären, och jag har tvättat och hängt tvätt. Det räcker...gott och väl.

Det här har varit en bra dag.  Nu satsar jag på en tredje bra dag. Babysteps!

Idag var en plus dag. En sån där dag jag får lägga på minnet så jag överlever de överjävliga dagarna.  Idag vaknade jag, mig veterligen utan huvudvärk, men å andra sidan var asken med sömntabletter slut....

Jag tog med mig dottern för att hälsa på ett par nakna katter.  Jag har aldrig sett nakna katter i verkligheten förut, och när jag fick reda på att det fanns en i min närhet med två nakna Don Spnyx så var jag tvungen att ta kontakt med henne och fråga om jag fick hälsa på hennes katter.

Alltså, jag har aldrig kunnat bestämma mig vad jag tycker om dessa katter rent utseendemässigt.  Fula, groteska, egna eller charmiga.  Kanske allt i ett. 

Och många gånger är det så att man  måste uppleva ett fenomen för att faktiskt få reda på att det är fantasktisk, även om man innan tyckt tvärtom.  Och Don Spnyx är ett fenomen som man måste uppleva och inte bara se på avstånd.

  Att klappa och hålla denna katt var en upplevelse utöver det vanliga.  Jag som alltid tyckt att något lenare än våran Kirre inte går att finna, måste ändra lite uppfattning.  Att hålla denna katten i sin famn var som att hålla en naken nyfödd bebis. Jag fick lite grann samma känsla som när jag höll mina nyfödda första gången i famnen. 

Jag fick lova min man att inte bli förälskad, men även om katten rent estetiskt inte är så tilltalande så är den så oerhört charmig och skön att ta på att man inte kan bli annat än lite förälskad.

Jag skall inte ha fler katter, det går nog mannen inte med på, men nog skulle jag kunna tänka mig en katt till. 

Från det ena till det andra. Jag kunde ju själv inte se någon skillnad i mina formbilder några inlägg nedan. Jag har kris i vad gäller kläder. Jag har knappt några jeans kvar.  Jag har ett par jeans som är hela, men imorse långt ifrån rena.  I garderoben hade jag ett par svarta byxor och ett par beiga (och dessa blir svarta på ett ögonblick när jag sagt godmorgon till hunden)  Underst fanns ett par jeans jag inte kunnat knäppa på länge. De är slitna och jag hade tänkt slänga dem, men de låg som sagt underst och undgått rensningarna.  Testade dem, och kunde knäppa!!  Tight om midjan men fick igen knappen utan problem.

Något som jag inte vet om jag ska oroa mig för eller inte,är att läkaren satte ju ut Inderalen, som jag åt förebyggande för migrän, det är ju även en betablockerare, är att jag allt oftare fått stickningar kring bröstet.  En snabb smärta och sen inget.  Svimningsanfallen har minskat något, jag gick tex nästan 4 km idag, i långsam takt. Och jag har inte svimmat idag.  Men som sagt, smärta i bröstet som kommer och går.  Jag skall försöka ringa till neurologen imorgon (de är inte lätta att få tag på)  för att höra.  Förut när jag åkt in för sådant här (innan jag började  med Inderalen när jag tänker efter) så har man gjort EKG på en halv minut, konstanterat att jag inte röker och är ung, och att det troligtvis är panikångest. Fast jag vet att det inte är det. Panikångest vet jag hur det känns.  Åtminstone hos mig. 

Hur som haver, jag känner att jag behöver semester. Hur konstigt det nu kan låta, sjukskriven som jag är. Men att barnen blir äldre gör det inte alltid lättare, och att det är sommarlov så finns det ingen anleding att lägga sig. Men nej...nu kommer jag in i klagmood.  Det är var en bra dag.  Nu ska jag lägga mig.

En olycka kommer ju sällan ensam, och de passar gärna på att komma då man redan har lite ont om pengar pga sjukskrivning. Igår lade jag mig hyfsat tidigt men vaknade med sjujäklar smärta.  Jag minnns faktiskt inte så mycket, men jag minns att när jag blev människa igen och gick upp, så hade de människorna som redan varit uppe flera timmar inte plockat ur maskinen, så det gjorde jag.  Med resultatet att jag svimmade och drösade på diskmaskinslocket.  Jag kan tala om att diskmaskinslocket inte är gjort för sådana saker.  Så diskmaskinen ( ganska nyinköpt) fungerar alltså inte. 

Går in och sätter mig i soffan och där kräks jag. Dock inte på soffan  

Äldsta sonen frågar om bilens avgasrör ska ligga nedanför bilen.  Hela avgasröret ligger på marken nedanför bilen. Nej, så ska det inte se ut. 

Jag kräks upp lunchen. 

Och för första gången på väldigt länge fick jag lämna allt till andra.  Var ute med hunden EN gång, en kort runda med sambon (som fått ta ut hunden de övriga gångerna). 

Jag vet inte om det här är biverkningar  på de nya tabletterna jag fått, men doktor neurolog ska bli uppringd imorgon då han inte hörde av sig i måndags trots att de lovat det.

Och jag längtar; 

Längtar efter att få träna mig riktigt svettig utan att vara rädd för att svartnande ögon, huvudvärksattacker eller svimmning.

Jag längtar efter att kunna sätta upp ett mål och faktiskt kunna nå det.

För femte dagen i rad äter jag enligt LCHF.  Det funkar men hade önskat mer stöd från de andra i huset. I kylskåpet står tex en av min favorittårtor som min sambo gjorde bara till sig själv. Ungarna gillar inte tårtor. Jag ska inte äta. Antingen tar han med sig den till jobbet imorgon eller så slänger jag den. 

Imorgon blir en bättre dag. Har jag bestämt.