Vad gör man när större delen av dygnet består av smärta från h-e, och en utmattning man inte kan sova ifrån? 

Jo, man blir så frustrerad, och när det värsta är över och man kan stå, gå och fungera, då tar man med sig hunden på jogging.

Jag blev förvånad över att jag faktiskt kände att jag kunde jogga längre än jag gjorde.  Vad som hindrade mig att faktiskt göra det var mr Akiro.  Han höll tempo i en kilometer, sedan ville han inte mer. 

Jag fick fungera som hans coach, peppa honom, "snart är vi framme".

Med ett stopp för att plocka skit, så joggade jag hela vägen, och då var det ändå så sakta att hunden bara behövde gå lite snabbare.  Han behövde inte ens trava, men än så länge vågar jag mig inte ut utan honom.  Jag kan få snabba övergående perioder av yrsel och svimfärdighet, och då vill jag ha honom med mig.  Så jag får anpassa mig efter honom ett tag till.  Hans tunga hängde en halvmeter utanför munnen  

Andra positiva grejer som hänt är att jag nu väger närmare 88 kg än 89 kg.

Mitt midjemått i julas var groteskt 109 cm,  och idag 93 cm.  Torde vara en minskning på -16 cm om jag inte räknat rätt.  Så det blir inte beach 2012 utan snarare Christmas 2012. 

Mitt andra delmål är nämligen att nå 85 kg i september.  Om jag får lov att fortsätta ha en sådan status att jag kan träna minst 30 min dagligen så borde jag kunna nå 80 kg till julen. 

I övrigt så är det enbart träningen jag har att se fram emot nu. Det ger mig om än kort, men mycket skön känsla av välbefinnande i en vardag då det känns att jag strider mot min smärta, och försöker fokusera på förmågan att se positivt på livet, trots att jag större delen av dygnet bara vill ta livet av mig pga smärtan. 

Jag räknar dagarna tills jag ska till neurologen igen, och hoppas att han kommer ha någon form av mirakelmedel i form av "ta den här tabletten så blir du frisk och allt blir bra".   Men fram till dess så fokuserar jag på joggingen så länge min kropp tillåter.

1,9 km jogging idag. Hur mycket orkar hunden nästa gång tro?