En olycka kommer ju sällan ensam, och de passar gärna på att komma då man redan har lite ont om pengar pga sjukskrivning. Igår lade jag mig hyfsat tidigt men vaknade med sjujäklar smärta.  Jag minnns faktiskt inte så mycket, men jag minns att när jag blev människa igen och gick upp, så hade de människorna som redan varit uppe flera timmar inte plockat ur maskinen, så det gjorde jag.  Med resultatet att jag svimmade och drösade på diskmaskinslocket.  Jag kan tala om att diskmaskinslocket inte är gjort för sådana saker.  Så diskmaskinen ( ganska nyinköpt) fungerar alltså inte. 

Går in och sätter mig i soffan och där kräks jag. Dock inte på soffan  

Äldsta sonen frågar om bilens avgasrör ska ligga nedanför bilen.  Hela avgasröret ligger på marken nedanför bilen. Nej, så ska det inte se ut. 

Jag kräks upp lunchen. 

Och för första gången på väldigt länge fick jag lämna allt till andra.  Var ute med hunden EN gång, en kort runda med sambon (som fått ta ut hunden de övriga gångerna). 

Jag vet inte om det här är biverkningar  på de nya tabletterna jag fått, men doktor neurolog ska bli uppringd imorgon då han inte hörde av sig i måndags trots att de lovat det.

Och jag längtar; 

Längtar efter att få träna mig riktigt svettig utan att vara rädd för att svartnande ögon, huvudvärksattacker eller svimmning.

Jag längtar efter att kunna sätta upp ett mål och faktiskt kunna nå det.

För femte dagen i rad äter jag enligt LCHF.  Det funkar men hade önskat mer stöd från de andra i huset. I kylskåpet står tex en av min favorittårtor som min sambo gjorde bara till sig själv. Ungarna gillar inte tårtor. Jag ska inte äta. Antingen tar han med sig den till jobbet imorgon eller så slänger jag den. 

Imorgon blir en bättre dag. Har jag bestämt.