Jag har flera goda nyheter.

Det första är att jag på två veckors LCHF har gått ner närmare 3 kg. Idag nådde jag mitt första delmål. Något jag försökt med hela våren. Idag nådde jag mitt mål. För första gången på 3 år väger jag under 90 kg. Jag har alltså minskat 10 kg under 2012.  Ganska häftigt!  Nästa mål är att försöka gå ner ytterligare 5 kg till 1 september. Vi får väl se om det går lika bra som de när första veckorna..

Det känns väldigt fel att äta tex jordgubbar med grädde. Gott, men inte  kan jag bli smal av det.  Jag håller fortfarande koll på kaloriintaget, för man kan ju inte vräka i sig fett, bara för att det är tillåtet.  Sötsuget är borta, och känner jag sötsug så tillfredställer jag det med vindruvor eller kolsyrat vatten med funlight saft.

Jag är inte hungrig på dagarna alls. Det kan förvisso bero på värmen också, men än så länge har det funkat bra med LCHF. 

Något annat bra är att jag inte svimmat på en vecka. Läkaren gav mig tillåtelse att testa lågintensiv träning för att känna hur det känns.  Jippie!!

Vad som därmot är tråkigt, är att helvetessmärtan inte vill ge sig. 

Jag är fortfarande invalidiserad fram till 11-12 tiden, men sedan är jag hyfsad, så när som på att jag blir väldigt lätt trött och utmattad.  Det är väldigt tärande att ha så ont så ofta. För de som inte upplever sådan här smärta så är det svårt att förklara, men det är att som kvinna behöva genomgå en förlossnings sista stadie varje dag, utan att få det eftertraktade barnet som belöning.

Jag har ännu inte lyckats får till någon yoga. Det är så sent när jag kommer på benen och då är det annat som är prioriterat.  Fast jag ska prioritera yogan till förmån för surftid, som jag av någon anledning inte har några problem att hitta tid till  

På lördag ska jag göra något annat spännande. Något som talar om min mentala utveckling sedan jag flyttade till Stockholm. Jag höll på att ge upp min universitetsutbildning för många år sedan för att jag var så rädd för att träffa nya människor. Den ångesten jag hade första dagen, eller hela första veckan var fruktansvärd.

Men på lördag, ska jag in och virra i Stockholm för att gå på Hundra Grymma Dagars slutträff.  Jag ska träffa en massa nya människor som jag inte träffat mer än i facebook-gruppen.  Det känns nervöst men spännande.  Och detta  är något jag aldrig skulle gjort för, säg,  fem år sedan.  Det säger en hel del om min sociala utveckling och tro på mig själv. Det enda som faktiskt kan stoppa mig är den f-b helvetessmärtan.  Kan jag inte stå på benen, så kan jag inte, och då är det inte så mycket att göra åt.  Men jag intalar mig själv att jag kommer må bra på lördag. Jag kommer till Slutträffen! Punkt slut!