Det här inlägget kommer bli personligt, mer personligt än jag någonsin skrivit på den här bloggen.

Samtidigt känner jag mig nu redo att öppna mig, för det som hände mig för länge,länge sedan har lämnat så många sår. Sår som jag försökt förtränga.  Händelser jag inte velat erkänna. 

Men innan jag kommer till det så kan jag berätta att jag fick ett telefonsamtal från neurologmottagningen, och de har tidigarelagt mitt besök som skulle vara sista juli, till redan nu på torsdag.  För mig känns det jätteskönt, för den här natten var inte rolig. Mina sömntabletter är slut, och jag sov inte många timmar, de få timmar jag sov drömde jag om skalpeller som skar i mig, och operationer utan bedövning.  Det tog verkligen på krafterna och jag haft sådan spänningsvärk att jag inte orkat mycket. Hela kroppen påverkas.  Så det känns riktigt bra, men även nervöst att komma dit redan på torsdag.

Så vill jag komma till något annat.  Något personligt. Något inte många vet om.  Inte av dem som jag lärt känna de 10 senaste åren.  Jag skämdes så. För att bearbeta gjorde jag en hemsida. Som jag sedan glömde av.  Av en slump hittade jag den idag igen. Jag gjorde hemsidan för 12 år sedan, eller mer.  Och eftersom jag inte kom ihåg kontoinställningar har jag inte heller kunnat radera den.

Jag tänker inte skriva om det här.  Jag tänker därmot länka;

Att leva med en psykopat och Ett förlorat barn

Det får mig att tänka på hur oerhört stark människan är. Hur oerhört stark jag är. Jag har redan gått igenom något av det värsta en mamma kan gå igenom.  Jag har inte träffat min son på 8 år.  Min äldsta son som idag är 19 år.  Den smärtan jag kände då, som mer var av den psykiska sorten, gjorde så ont.  

Idag har jag tagit revansch.  Tre vilddjur har jag producerat med hjälp av min man, och jag har en underbar hund och två underbara katter, och till och med en liten hamster som har förmågan att göra mig lycklig.  Helt ovetandes om när hon kilar omkring i min hand att jag blir varm i hjärtat. 

Min dörr kommer alltid stå öppen för den dagen min son väljer att ta kontakt med mig. Vi är främlingar för varandra, men det gör mig så ont att han växt upp utan sin mamma, syskon och mor-och farföräldrar.  Idag skäms jag inte längre för att säga att jag har en fjärde son som bor hos sin pappa.  Det gjorde jag en lång period.  Fördomar växer så lätt. Speciellt när ett barn växer upp hos sin pappa. 

Idag vågar jag stå vad för vad som har hänt. Och jag hävdar inte att jag har rätt, men jag har rätt att ge min upplevelse, min erfarenhet av det hela.  Jag hoppas av hela mitt hjärta att det en dag knackar på dörren, och så står han där och frågar; Vad var det som hände? Varför lämnade du mig?  För jag vill förklara.

Idag står jag stark i mig själv. Jag har förstått att jag inte var fel.  Jag var ingen dålig mamma. Jag var ingen dålig människa.  Jag hade otur, och vem som helst kan falla offer för en psykopat. Hur stark man än tror man är.

Idag må jag lida av smärta, och värk.  Men jag har överlevt, jag  lever, och periodvis mår jag bra.  Jag är stark.

Stark i mig själv. Det gäller bara att inte tro på det dåliga andra säger om en.  Du är en fantastisk människa!

Jag är fantastisk!