1)  Jag kom på att min närvaro på barnens skolavslutning skiter sig. Skolavslutningen börjar kl 09. Och man ska stå och vänta, sedan stå och titta och lyssna under minst 2 timmar.  Detta under den perioden då jag har som smärtsammast. Sambon sa att han kan ta skolavslutningen, men det känns skit att jag inte kan närvara på barnens skolavslutning på grund av huvudet och yrseln.

2) Sämre ekonomi, jag är sjukskriven och fk är ju inte den myndighet som skyndar på med utbetalningar direkt, så jag har inte fått någon sjukpenning än.  Inte ens ett beslut på sjukpenning:(   Jag skulle verkligen behöva fylla på min garderob, och jag vill SÅ GÄRNA åka till Ullared.

3) Från det att vi flyttade hit så har jag varit hos mina föräldrar över midsommar och firat födelsedag.  Jag har varit på Ullared och shoppat, och träffat familj och vänner.  I år blir det inte så. 

Jag fungerar ju inte under hälften av dagen, så det är omöjligt att ta mig ner till mina föräldrar som bor ca 60 mil ifrån mig.  Ekonomin gör att även om jag på något mirakulöst sätt kunde ta mig ner så har jag inte råd till vare sig shopping eller resa.

4) Jag behöver nya glasögon. Göra synundersökning och få mig nya glasögon, med llte tur kanske något av huvudvärken kan lindras då också, för min syn har försämrats. Men ekonomin igen......

5) Jag vill klippa mig. Ekonomin igen.....

6) Och jag vill träna!  Jag vill kunna gå ut och springa.  Jag vill kunna ställa mig på crosstrainern.  Istället blir jag anfådd bara jag går upp för en trappa.  Bara jag går och handlar.  Bara jag lagar mat.  Anfådd för minsta lilla. Och när jag blir anfådd och pulsen ökar blir jag yr.  Så jag känner mig mer eller mindre kroniskt svimfärdig.

7) Nämde jag att jag vill träffa min familj, mina föräldrar och min syster? 

Jag är trött. Jag känner mig trött på livet just nu.  Jag är trött på min kropp som motarbetar mig.

När jag var hos läkaren så berättade han att jag lätt lurar andra, och då även läkare.  Jag ser glad ut, jag skrattar, ler, förnuftig.   "Då kan det vara svårt för vissa att tro på att du har så ont, det kan vara därför du inte känner att du fått riktig hjälp förut". 

"Men du bemöter mig ju med respekt och det känns som om du tar mig på allvar?"

" Ja, jag måste det. Du försöker vara positiv och glad trots att du har så ont, jag måste ta dig på allvar. Vad annat kan jag göra?"

Nu är det inte bara smärtan längre. Inte bara yrseln.  Jag börjar hamna i en depression. En riktig sådan. På grund av smärtan. På grund av att jag inte kan leva mitt liv så som jag vill leva det. 

Jag är så rädd för att läkarna, på neurologen, kommer säga "lär dig leva med det". 

Jag är så rädd för att de ska säga att de inte kan bota, hjälpa mig.  För jag vet inte om jag kan leva med det.

Inte i längden 

Imorgon känner jag mig säkert bättre.  Hoppas jag.  Måste jag.  

 

Jessica

9 juni 2012 23:59

Jag lider så med dig Linda :(
Jag hoppas så innerligt du kan få hjälp med din hemska smärta snart!!!!

Och jag om nån förstår mer än väl hur frustrerande det är att inte bli tagen på allvar när man är sjuk för att man ser pigg och glad ut.
Det gör nästan mer ont än att vara sjuk att få en sån kommentar...de haglade över mig när jag mådde som sämst i min giftstruma, "men du ser ju så pigg ut" och själv orkade jag knappt stå på benen och det enda man ville ha var en kram och lite omtanke :-)

Stora kramar och kämpa på Linda!!!!!

http://jezza.se

 

Trollpackan

10 juni 2012 16:41

har du provat medicinsk yoga? Kundaliniyoga?
Den används ju på en del vårdcentraler, på vår här tex, till smärtpatienter och patienter med depression. Kolla med din husläkare, det kanske går att få gå på den. Här är det sjukgymnasterna som håller på med den tror jag.
Den medicinska yogan är ju numera vetenskapligt accepterad och används av landsting.

Hoppas det går bra för dig!

http://www.trollpackan.bloggplatsen.se

 

Margareta

10 juni 2012 18:03

Ursch vad jobbigt du har det önskar jag kunde göra något.Tänkte på glasögon det går att söka fonder men det är mycket papper som ska fixas.
Men vilken toppenläkare som tar dig på allvar för så här kan du ju inte må
Bamsekramar !

http://minigrisensmamma-liteblandat.blogspot.com

 

tess

11 juni 2012 07:49

Ser ut som du hamnat i en svacka... kanske som jag tidigare sagt har du pressat din kropp men träning för att du så gärna vill men har det varit rätt med tanke på dina problem? De gäller att välja rätt... det är inte det lättaste.

Jag har skärmat av en hel del men jag lider med att se att du mår skit för de vet jag ju en del om hur det är. Självklart måste man försöka se de positiva och le för att orka man kan ju inte bara tänka på de så lite udda av doktorn även om jag vet exakt vad han menar.

Finns här även om jag skärmat av....

http://tess701.blogg.se

 

Angie

11 juni 2012 07:51

Jag vet inte ens vad jag ska skriva till dig, hittar inga passande ord. Du har det så oerhört jobbigt och när hälsan krånglar drar det ju med sig så mycket mer, precis som du skriver här. Jag hoppas innerligt att läkarna snarast hittar vad som är fel och att du kan få den hjälp du så väl behöver.

http://iwontquit.blogg.se

 

ellie

18 juni 2012 12:58

Det var nästan som att läsa nått jag själv skulle ha skrivit, känner igen mig sååå mkt.. tyvärr.. vet inte va jag ska säga, önskar bara att de uppfinns bot mot denna smärta vi har .. SNART.. gärna i går..
Kram Ellie ( dont quit)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...