Sitter här. Klockan är närmare midnatt.  Och det låter kanske lite lustigt med tanke på mitt tillstånd, men jag upplevde en stund av lycka.  Och varför skulle jag inte göra det?   Jag tänker på de som är kroniskt sjuka, döende. Man tycker så synd om dem, men många gånger är det just dessa personer som verkligen tar vara på lyckan i livet.

Jag satt och tittade på 50/50 och blev bara så lycklig.  Det var en sorglig scen och tårarna rann.  Hunden låg ute i hallen och...jag vet inte om han kände det på sig, men han kom studsandes in och kramade mig.  Kramade mig på hundars vis.  Han lade sig sig på ryggen och sprattlade fram och tillbaks.  Jag kunde inte låta bli att skratta.  Han muntrade verkligen upp mig och jag kände mig så lyckligt lottad.  Okej att jag mår skit större delen av dygnet, men en del av dygnet mår jag bra och mina djur....de är ren lycka.

När jag har som smärtsammast på morgon och förmiddag, så ligger Arcona hos mig.

Arcona han ligger hos mig på morgonen när smärtan är som värst.  Ibland ligger han bredvid mig, ibland på mig. Som för att hålla mig lugn.  För jag ska tala om att det jag upplever kan framkalla dödsångest hos vem som helst. 

Han spinner, han slickar mig på handen, armen eller benen beroende på var han ligger någonstans.  Han håller mig lugn, tills jag svimmar eller somnar. 

I början kände jag dåligt samvete för hunden när han inte fick komma ut förrän närmare 12-13 på dagen.  De erfarenheter jag tidigare haft av hundar och de hundar jag vuxit upp med har alltid gått ut första gången runt 7-tiden.  Jag trodde liksom det var någon praxis, att hundar behövde ut då.  Men Akrio, min älskade, livräddare till hund, han ligger och sover.  Han har inte alls det motionsbehovet mina tidigare hundar har haft.  Han är så glad bara han får uppmärksamhet. Sällskap.  Och jag känner mig bara så lycklig.  Att jag får ha just dessa djur.

Akiro, som inte tillåter mig att ligga avsvimmad, eller ligga på golvet överhuvudetaget.  "Upp och sitt, matte, prata med mig"!  Jag har tappat räkningen på hur många gånger han har väckt mig när jag tuppat av.  Vad skulle jag ha gjort utan dessa djur?  De håller mig uppe, tröstar mig, gör mig glad. 

Jag är lyckligt lottad, även om jag inte mår bra.  Förstår ni?  Det finns de som har det mycket, mycket värre. 

De som inte har en hund att krama när de behöver,

de som inte har en katt som lägger sig hos dem när de har ont,

de som inte har en man som kan hålla om en på natten när ångesten tränger sig på

de som inte har barn som kan distrahera och göra en tokig så man glömmer av hur dåligt man egentligen mår

Ja...jag är lyckligt lottad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...