Den här veckan har gått jättesnabbt. Sambon har haft semester, och barnen har varit hos mamma.  Smärtmässigt...tror jag det varit som tidigare, fast jag har sovit.  Tydligen inte helt bra, enligt sambon, som menar att benen rycket och far när på natten, och att jag stönar och jämrar mig. Själv minns jag inte, så det är ju bra för min del.   Men idag tog insomningstabletterna slut, eller imorse rättare sagt.  Nu ligger jag och har ont,ont, samtidigt som händerna bränns, läpparna bränns, och fötterna bränns.  Det är ju inte bara h-e smärtan jag sover bort utan även allt det där andra obehagliga som min kropp håller på med.  

Imorse när jag ställde mig på vågen vägde jag 89 kg prick.  Skrek nästan utav glädje.  -10,9 kg!! 

Får avsluta inlägget nu för jag är inte i form för att skriva  

  Jag har mått mycket bättre de här två dagarna som jag med pillerhjälp fått lov att somna tidigare, redan faktiskt runt 21, när h-e smärtan sätter in.   Jag somnar inom en kvart och sover HELA natten....fram till 8-9 och vaknar.....smärtfri.  Helt fantastiskt är det.

Igår bestämde jag mig för att träna på Crosstrainern.  Och eftersom jag numer för att utvecklas testar att gå utanför min komfortzon, så kommer jag lägga ut en söt liten video på hur jag ser ut efter träning.  Jag har alltid avskytt att se mig själv på bild, ännu mer höra min egen röst.

Så därför utsätter jag mig själv och därmed er läsare med denna ljuva video  

Imorse när jag vägde mig så väntade en annan överaskning. Nämligen -0,7 kg!!!!

Vågen stod på 89,2kg.  Jag klev av och klev på igen.  89,2 kg.

Så sent som i november vägde jag 99,9 kg.  Jag var granne med 100 kg. 

En annan sak som jag gjort för att gå utanför min komfortzon är att ha anmält mig till en s.k  Bootcamp med Slavdrivaren och DiselDoris   Jag känner dem inte personligen, men de verkar inte vara så farliga irl som på nätet.  Så hur rimmar detta ihop med hälsan?  En del saker känner man att man måste göra, det finns inget rim och reson i resonemanget, men detta är något jag vill och människor jag vill träffa.  Och eftersom jag och min kropp liksom sitter samman så får den så vackert följa med.   Jag är sjukskriven augusti ut, och som läkaren säger, så måste jag puscha mig själv, så jag orkar med en vardag, och en vardag med jobb eller snarare arbetslöshet när jag är frisk.  Om jag blir frisk.  Vi  vet ju inte vad detta beror på än.  Jag är bara SÅ otroligt glad över att jag faktiskt kan få börja träna.  Att kunna röra sig utan att svimma....fan det är rena drömmen!   Ni fattar inte hur glad jag är över att kunna leka med hunden, att kunna jogga, att kunna köra på Crosstrainern utan att tuppa av. 

Något annat härligt är att vi är barnfria en vecka.  Känns otroligt! Underbart!  Och härligt att de får uppleva något annat än en sjuk mamma.

Okej,  så här är det.  Jag har talat med läkaren, och allt ser hittills bra ut.  Inga tecken på pågående inflammation, och trycker var som det skulle.  Några provsvar kommer först om några veckor, så det är det kommer jag få svar på då.

Så angående yrsel, matthet, svaghet, svimning så fick jag förklarat det för mig så här. Efter en lumbalpunktion, så läcker lite,lite ryggvätska ut under några dagar, vilket förändrar trycket när man är upprätt. Vanligtvis visar sig detta i form av en hiskelig huvudvärk, så att man kan svimma. 

Eftersom jag dock inte är vare sig normal eller vanlig, så har jag ingen huvudvärk alls.  Nja..en liten prick på höger sida av bakhuvudet, men jag kallar det inte ens huvudvärk.  Som ett litet nålstick bara.

Som denna icke-normala människa jag är, så visar det sig i form av svaghet, matthet, och yrsel.  Bör gå över inom några dagar.  Och eftersom jag är en sådan där person som får alla möjliga ovanliga biverkningar på mediciner, så kan vi väl kalla detta fenomen...en unik biverkning.

När jag ligger ner mår jag mycket bättre, så det förklarar att det faktiskt är trycket det är frågan om.  Jag skall väl inte ligga pall hela tiden men några dagar, ska jag vara mer liggandes än upprätt, så bör det läkas fortare.

Det om det.   Eftersom det nu inte verkar vara någon form av inflammation nu, så är det ju behandlingsfrågan. 

Och jag skall frångå värktabletter så mycket det nu är möjligt.  Ska jag ta, så ska jag ta Ipren eller möjligtvis Bamyl.   Kan jag klara mig utan så är det bäst. 

Så är det då överlevnadsfrågan?  Hur skall jag överleva och inte ta livet av mig när det här pågår?  Eftersom det faktiskt är det jag är mest rädd för. 

Så jag kommer fortsätta på sömntablett-behandlingen.  Får jag h-e smärtan på kvällen natten så ska jag ta propavan+ Zoolpedem så kommer jag förhoppningsvis sova hela natten,  nackdelen då är att jag får stå ut med huvudvärken på morgonen. I den mån jag faktiskt kommer fortsätta få den.  Min neurolog mål är att jag ska få tillbaks mitt liv inom en månad.  Det får vi väl hoppas på!

Fortsätta träna, dock inte de två närmaste dagarna.  Då är det ligga som gäller.

   Dags för ny formbild, och det syns kanske inte så mycket men mellan första och sista bilden skiljer det 13 cm runt midjan, dessutom tycker jag att man kan ana en midja där man inte tidigare kunde det.

Imorgon åker mina barn till sina morföräldrar i andra sidan sverige, och jag och sambon blir barnfria under en vecka.  Det är verkligen efterlängtat så jag hoppas att jag får möjligheten att känna mig så frisk som möjligt. 

När jag känner mig mer frisk så ska jag börja träna mer målmedvetet. Har så många förebilder som förändrat sin kropp så mycket med träning på ganska kort tid också.  Jag blev väldigt motiverad på 100 grymma dagar-träffen.

Och till jul hoppas jag kunna visa en mycket mer förändrad kropp.  Mer fit och sund.  Framför allt smärtfri.

I värsta helvetes-smärt mood så fick jag pallra mig upp 7.45, sätta på mig kläder, och ut i bilen.  Mådde illa, och var ljuskänslig också, så jag är inte helt säker på att migrän inte var inblandad i leken också.

Väl inne på neuromottagningen så fick jag vänta en halvtimme i det f-b väntrummet, innan jourläkaren kom, som skulle göra provet.  De såg ju hur påverkad jag var, och jag ville bara lägga mig på britsen och få allt överstökat.

Allt gick jättebra.  Jag fick någon lokalbedövningsspruta som sades kunde göra ont, men inte mycket övervinner h-esmärtan så jag kände knappt någonting.  Läkaren tyckte jag kutade rygg som om jag tränat yoga länge, och det har jag ju.....inte. 

Ungefär i 20 minuter låg jag på britsen och blev tappad på vätska.  Sedan kände jag den välbekanta känslan av att hålla på att svimma, vilket jag inte fick göra för då skulle jag tappa hållning och allt.  Läkaren och sköterskan trodde först att det var pga lumbalpunktionen, men jag berättade att det var pga smärtan i huvudet, vad som hände i nedre delen av ryggregionen kände jag inte.  Lika plötsligt som smärtan kom så försvann den strax innan de var färdiga.

Trycket i hjärnan var bra, och vätskan var klar som vatten.  Så det är bra.  När de var färdiga så fick jag gå.

Jag mådde bra. Ingen huvudvärk, bara lite spänt i ryggslutet där de tagit provet.

Min sambo och dotter var med, väntade utanför, så när vi var färdiga så skulle vi gå.  Sambon skulle gå på toaletten och jag börjar känna mig kallsvettig och yr. 

Sedan minns jag inget mer....förrän jag vaknade upp på en brits, med två sköterskor som ställde en massa frågor till mig.  Jag minns att jag hade väldigt ont i ena armen,  ont i båda händerna, och jag hade ingen kraft alls.  Kunde inte ens lyfta armen.  Jag fick veta att jag hade svimmat av ute i korridoren, men inte på mitt vanliga sätt.  Jag hade tydligen varit väldigt medtagen och medvetslös en längre stund.  Som jag förstår så är det närmare en timme där jag inte kommer inhåg vad som hände.  Blodtrycket hade de tagit direkt när jag var avsvimmad att det var bra. 
Efter 3 timmar hade jourläkaren fortfarande inte kommit och jag mådde bra igen. Så jag fick lov att åka hem även utan att ha träffat jourläkaren.

Vi åkte till McDonalds, och jag struntade högtidligt i LCHF och tog en stor McFeast med pommes.

Så länge jag satt ner så kändes det hyfsat, lite yr bara.  Men när vi kom hem så tog promenaden från bilen och hem slut på mig.  Lade mig igen.  Och blir återigen kallsvettig, och svimmar av i sängen.  Vaknar upp, eller kommer till medvetande iaf en timme senare.

Resultaten på proven vet jag inte en, men det ser positivt ut rent inledningsvis. Dock känner sig sambon orolig för att jag "blir så konstig".   Fortsätter det så får jag väl åka in igen.  Men jag hoppas inte jag behöver det. 

Jag har inte sovit så mycket under flera nätter och h-e smärtan gör mig väldigt spänd.  Så det kan ju vara en kombination av det och att jag vart nervös under ryggmärgsprovet + att jag hade så in i helvete  ont just då. 

Jag mår fortfarande inte helt bra.  Okej så länge jag ligger, men känner mig väldigt konstig när jag är upprätt, och till och med nu, när jag bara legat och skrivit. Känns svullet i armarna, spränger liksom, känns svullet i fingrarna och har inte så mycket kraft kvar.

Så jag avslutar nu...så får vi se vart detta leder till.

Det här inlägget kommer bli personligt, mer personligt än jag någonsin skrivit på den här bloggen.

Samtidigt känner jag mig nu redo att öppna mig, för det som hände mig för länge,länge sedan har lämnat så många sår. Sår som jag försökt förtränga.  Händelser jag inte velat erkänna. 

Men innan jag kommer till det så kan jag berätta att jag fick ett telefonsamtal från neurologmottagningen, och de har tidigarelagt mitt besök som skulle vara sista juli, till redan nu på torsdag.  För mig känns det jätteskönt, för den här natten var inte rolig. Mina sömntabletter är slut, och jag sov inte många timmar, de få timmar jag sov drömde jag om skalpeller som skar i mig, och operationer utan bedövning.  Det tog verkligen på krafterna och jag haft sådan spänningsvärk att jag inte orkat mycket. Hela kroppen påverkas.  Så det känns riktigt bra, men även nervöst att komma dit redan på torsdag.

Så vill jag komma till något annat.  Något personligt. Något inte många vet om.  Inte av dem som jag lärt känna de 10 senaste åren.  Jag skämdes så. För att bearbeta gjorde jag en hemsida. Som jag sedan glömde av.  Av en slump hittade jag den idag igen. Jag gjorde hemsidan för 12 år sedan, eller mer.  Och eftersom jag inte kom ihåg kontoinställningar har jag inte heller kunnat radera den.

Jag tänker inte skriva om det här.  Jag tänker därmot länka;

Att leva med en psykopat och Ett förlorat barn

Det får mig att tänka på hur oerhört stark människan är. Hur oerhört stark jag är. Jag har redan gått igenom något av det värsta en mamma kan gå igenom.  Jag har inte träffat min son på 8 år.  Min äldsta son som idag är 19 år.  Den smärtan jag kände då, som mer var av den psykiska sorten, gjorde så ont.  

Idag har jag tagit revansch.  Tre vilddjur har jag producerat med hjälp av min man, och jag har en underbar hund och två underbara katter, och till och med en liten hamster som har förmågan att göra mig lycklig.  Helt ovetandes om när hon kilar omkring i min hand att jag blir varm i hjärtat. 

Min dörr kommer alltid stå öppen för den dagen min son väljer att ta kontakt med mig. Vi är främlingar för varandra, men det gör mig så ont att han växt upp utan sin mamma, syskon och mor-och farföräldrar.  Idag skäms jag inte längre för att säga att jag har en fjärde son som bor hos sin pappa.  Det gjorde jag en lång period.  Fördomar växer så lätt. Speciellt när ett barn växer upp hos sin pappa. 

Idag vågar jag stå vad för vad som har hänt. Och jag hävdar inte att jag har rätt, men jag har rätt att ge min upplevelse, min erfarenhet av det hela.  Jag hoppas av hela mitt hjärta att det en dag knackar på dörren, och så står han där och frågar; Vad var det som hände? Varför lämnade du mig?  För jag vill förklara.

Idag står jag stark i mig själv. Jag har förstått att jag inte var fel.  Jag var ingen dålig mamma. Jag var ingen dålig människa.  Jag hade otur, och vem som helst kan falla offer för en psykopat. Hur stark man än tror man är.

Idag må jag lida av smärta, och värk.  Men jag har överlevt, jag  lever, och periodvis mår jag bra.  Jag är stark.

Stark i mig själv. Det gäller bara att inte tro på det dåliga andra säger om en.  Du är en fantastisk människa!

Jag är fantastisk!  

Vad gör man när större delen av dygnet består av smärta från h-e, och en utmattning man inte kan sova ifrån? 

Jo, man blir så frustrerad, och när det värsta är över och man kan stå, gå och fungera, då tar man med sig hunden på jogging.

Jag blev förvånad över att jag faktiskt kände att jag kunde jogga längre än jag gjorde.  Vad som hindrade mig att faktiskt göra det var mr Akiro.  Han höll tempo i en kilometer, sedan ville han inte mer. 

Jag fick fungera som hans coach, peppa honom, "snart är vi framme".

Med ett stopp för att plocka skit, så joggade jag hela vägen, och då var det ändå så sakta att hunden bara behövde gå lite snabbare.  Han behövde inte ens trava, men än så länge vågar jag mig inte ut utan honom.  Jag kan få snabba övergående perioder av yrsel och svimfärdighet, och då vill jag ha honom med mig.  Så jag får anpassa mig efter honom ett tag till.  Hans tunga hängde en halvmeter utanför munnen  

Andra positiva grejer som hänt är att jag nu väger närmare 88 kg än 89 kg.

Mitt midjemått i julas var groteskt 109 cm,  och idag 93 cm.  Torde vara en minskning på -16 cm om jag inte räknat rätt.  Så det blir inte beach 2012 utan snarare Christmas 2012. 

Mitt andra delmål är nämligen att nå 85 kg i september.  Om jag får lov att fortsätta ha en sådan status att jag kan träna minst 30 min dagligen så borde jag kunna nå 80 kg till julen. 

I övrigt så är det enbart träningen jag har att se fram emot nu. Det ger mig om än kort, men mycket skön känsla av välbefinnande i en vardag då det känns att jag strider mot min smärta, och försöker fokusera på förmågan att se positivt på livet, trots att jag större delen av dygnet bara vill ta livet av mig pga smärtan. 

Jag räknar dagarna tills jag ska till neurologen igen, och hoppas att han kommer ha någon form av mirakelmedel i form av "ta den här tabletten så blir du frisk och allt blir bra".   Men fram till dess så fokuserar jag på joggingen så länge min kropp tillåter.

1,9 km jogging idag. Hur mycket orkar hunden nästa gång tro?

När man inte kan lita på vad kroppen signalerar, hur ska man bete sig då? 

Idag har de sista dagarnas "må-bra-ande" tagit ut sin rätt.  Jag har inte svimmat på snart två veckor. Det är bra.  Idag har jag dock varit yr och mojsig. 

Min h-e smärta har börjat ta sig i uttryck inte bara på morgonen längre utan även kväll och natt. Jag kan inte längre förutse den.  Nu har jag fått den två kvällar i rad. 

Om lite mindre än tre veckor ska jag till neurologen igen för att ta ryggmärgsprov. 

Man ska inte ta ut saker i förväg, men om det nu skulle visa sig att denna smärtan inte är behandlingsbar (annat än  under narkos eller starka sömntabletter) eller om den i värsta fall skulle visa sig vara kronisk.  Då vet jag inte vad jag kommer ta mig till.

Ärligt talat....Ända som hjälper är att ta krossade sömntabletter, men jag ökar ju toleransen hela tiden. 

Och att jag de 3-4 sista dagarna har utvecklat en h-e smärta som dyker upp någonstans mellan 20-22, samma liknande typ som på morgonen, dock inte lika pang på rödbetan, utan jag kan ana under några minuter att "nu jävlar är det kört!"

Jag har förvisso vara mycket mer fysiskt aktiv den sista veckan också. Om det har med saken att göra.  

Just nu känner jag mig nere.  Jag var så oerhört glad igår.  Det kändes så bra att träffa alla, att övervinna rädslor.  Men denna rädslan för den här smärtan är min största. 

Någon av er undrar säkert, varför i hela världen jag tar sömntabletter mot min h-e smärta.

Jo...det är för att under dessa timmar....timmar som under sista veckan utökats.....så är jag beredd att ta mitt liv. Så ont gör det. Bara de som opererats utan bedövning kan föreställa sig smärtan.  Jag är så förvånad över att jag inte skriker, att jag inte kastar mig fram och tillbaks. Att jag faktiskt kan verka behärskad......men det är jag inte. 

När jag väntade min yngsta son så hade jag förvärkar i flera veckor.  4 veckor innan han snittades hade jag regelbundna smärtsamma förvärkar i 5 minuters mellanrum.  Vet inte hur många gånger jag skickades iväg till BB, och barnmorskorna såg ju kontraktionerna, men ingen åverkan på livmodern.  Ibland fick jag hjälp att sova, och till slut så krävde jag att bli snittad.  När man snittade mig visade det sig att livmodern höll på att spricka.  Ett dygn till så kunde både jag och min pojke gått förlorade.  Det som hade lurat dem var hur behärskad jag varit när jag pratat med dem. 

Samma sak när jag väntade mellantjejen. En urdjävlig graviditet där jag i vecka 32 åkte in och sa att nu fick de ta ut ungen.  Det var inga förvärkar då utan snarare tusen nålar i livmodern.  När jag senare snittas i vecka 36+1 av humanitära skäl, så tog inte bedövningen.  Man skär i olika lager, och när de skrapade mig med en varm och en kall trasa så kände jag att de skrapade mig, men ingen smärta och inte huruvida det var varm eller kallt. 

De skär ett snitt och allt är bra...sedan nästa....då känner jag att det är jävligt fel.  Jag vill minnas att jag bönade om att bli sövd, men det bedömdes som mer riskfyllt att söva mig så man hällde lokalbedövning rakt i snittet. 

Jag fick lovord över hur duktig jag varit, och att de blivit imponerade över att jag faktiskt höllt mig vaken (och inte svimmat av) under snittet.

Den stora skillnaden mellan dessa smärtor och den smärta jag upplever nu är att jag fick en belöning för att jag uthärdade.  Jag fick de finaste bebisar man kunde tänka sig. 

Jag kan även tänka mig när man tränar mot ett speciellt mål. Man tar i så att musklerna värker. Det gör ont. Man kanske inte ens kan stå på benen sedan efteråt.  Men när man uthärdat så får man sin belöning. Smärta kan leda till belöning, inte tu tal om saken.

Vad är min belöning nu?  Varför skall jag uthärda en smärta likvärdig den på operationsbordet?

Då smärtstillande inte hjälper, så finns det ingen anledning för mig att ta dem. 

Igår kom jag hem vid 17-tiden någongång.  Vid 20-tiden kom h-e smärtan.  Först försöker man stå ut en stund.  Sedan går det inte. Krossade sömntabletter, men det tar en stund innan de verkar.  Vaknar på natten, försöker somna om.  För nackdelen med sömntabletterna är att de är just insomningstabletter.  Därför funkar de på morgonsmärtan.  Efter 3 timmar är de ute ur kroppen.  Så i längden funkar det ju inte.  Men vad funkar? 

Det kan väl ändå inte vara meningen att jag bara ska kunna fungera 4-8 timmar om dagen.

Nog med depp för en dag.  Imorgon skall jag må bra igen. Och det på det enda sättet jag kan nå välbefinnande. Träning.  Så får jag ta konsekvenserna efteråt. Det är så svårt att veta när man ska ta kroppens signaler på allvar. En normal frisk människa skulle in och sätta sig på akuten på studs när de får en sådan smärta som jag går igenom, troligtvis skulle de komma in via ambulans.  

Jag därmot sitter hemma. Ibland funderar jag på om jag ska ringa och kräva att de lägger in mig och proppar mig full med morfin.  Men just för att jag vet att de inte kommer proppa mig full med morfin, och när det väl går över, så känner jag mig bra....just därför väntar jag.  Uthärdar....men inte hur länge som helst.

Idag har jag varit en vinnare.  Jag har gjort saker som jag för några år sedan inte trodde var möjligt.

Redan igår kväll satte h-e smärtan igång.  Kanske triggat av nervositet för idag, kanske inte. Jag vet inte vad som triggar den.  Sömntabletter och en citodon sedan sov jag gott, för att vakna runt 6-tiden med samma jävla smärta. Ytterligare sömntabletter och alarm på klockan.  

En timme tidigare än planerat ( jag trodde jag var sen) satt jag och hunden på tåget på väg till slutträffen för Hundra Grymma Dagar.  

Jag hade stämt träff med en tjej som skulle på i Jakan, men eftersom jag var en timme tidig så väntade jag in henne på stationen.   Jag var inte nervös, inte...så där tyst jag trodde jag skulle vara.  Som jag brukar vara.

Sedan möttes vi alla upp upp i...någonstans som jag redan glömt vad det hette.  Hunden var så uppspelt, så många nya människor som VILLE hälsa på honom.  Snacka om isbrytare.

Bara detta att jag...lilla jag...åker till ett ställe jag aldrig varit på tidigare och för att träffa människor jag aldrig träffat tidigare mer än på fejjan.  Det har jag aldrig gjort förut.  Någonsin! 

En annan världspremiär, något som de andra på träffen kanske inte tänkte på, men så naken som jag var på slutträffen har jag aldrig varit.  Knappt ens på stranden.

Igår köpte jag en klänning på Lindex för 50 kr på rea.  Och kanske var det en situation där sömntabletterna ännu inte gått ur kroppen, eller ett infall av....tja upphetsning.  Men jag tog på mig denna klänning.

Och då ska jag tala om att jag inte kan minnas när jag hade en kjol/klänning som slutar ovanför knäna, utan att ha tights under. Och eftersom jag redan visat mig i bara underkläder här, så tänkte jag låta er andra som inte var på slutträffen ta del av min världspremiär här.

Utöver magen är benen det jag har mest komplex över.  De är fula och fulla med blåmärken, men ändå sätter jag på mig denna klänningen när jag ska till en träff med en massa främlingar.  Det visar hur boostat mitt självförtroende har blivit, trots att min fysik är under all kritik.

Dessutom fanns det en tjej på träffen (du vet vem du är) som gjorde min dag. Eller kanske gjorde hon hela mitt år.  Hon sa att jag var mycket snyggare i verkligheten för hon hade inte känt igen mig, trots vi är vänner på fb.

Jag tror jag blev kär i henne där och då  

Så här såg det ut när vinnarna korades, och trots att jag inte var en av dem ( och det hade jag naturligtvis inte förväntat mig så kände jag mig som den största vinnaren.  Jag tror jag hälsade på de flesta, men efter en stund visste jag knappt vilka jag hälsat på eller inte. 

Tyvärr fick jag ge mig av lite tidigare för min lilla hund blev trött och  överstimulerad.  Ni vet hur barn är när de är trötta och överstimulerade?  Med skillnad att denna lilla vovven då väger 55 kg, och agerar instinktivt när han ser bollar, freespees.  Så efter 15 åkte vi hem.  Efter att ha virrat omkring lite för att hitta tunnelbanan, för det var tydligen Stockholms Marathon idag. 

Jag var trött, men ännu tröttare var hunden.  

Som avslutning vill jag bara presentera en ny familjemedlem.  Katten Arcona är ganska nyfiken och vet inte om det är middag....eller leksak...eller kanske ett mordvapen....se själva.