Imorgon skall jag åka in till Stockholm och därifrån försöka hitta slutpunkten där vi skall ha vår HDG-slutträff.  Sånt är alltid närvöst.  Men mindre nervöst än jag trott.  Jag känner mig mest nervöst för att jag inte ska hitta dit.

Jag kommer ha hunden med mig och han är en enorm trygghet, då vet jag att jag inte behöver vara rädd om jag mot förmodan skulle svimma. 

På förmiddagen skall jag iväg och handla matsäck,  Kycklingben, och lite sallad blir det tillsammans med frukt och ost.  Hunden ska få ha en massa vatten med sig, sedan  hoppas jag på FINT väder. 

Idag har varit en bra dag, men nu på kvällen har huvudvärken gett sig till känna,, den där dumma sorten.  Så jag har tarit sömntablett och hoppas det verkar snart.

Får jag presentera en ny familjenmedlem Pärlan;

Jag är inne på min tredje månad som sjukskriven.  Nu när svimningarna gett sig så känner jag att jag mår riktigt bra.

Inte bra som i frisk. Inte bra som i oj nu ska här jobbas. 

Men som sjukskriven så känner jag mig lite kluven, får man må bra som sjukskriven?  Tänk om fk säger att "kan du gå så kan du jobba"? 

Mina sista dagar har varit bra.  Jag vaknar och får helvetesvärk som vanligt.  Men då tar jag två krossade sömntabletter, och inom en kvart somnar jag gott.  Jag vaknar 3-4 timmar senare, och mår bra.  Den vanliga kraftiga spänningsvärken som brukar följa helvetesvärken är så gott som borta.  Troligtvis för att jag inte spänner mig och kvider som jag gör annars.

Utan sömntabletterna utan vanliga citodon så står jag förvisso på benen runt lunch men känner mig oftast inte som människa förrän runt 15.

Men nu är jag människa redan när jag vaknar.  Och nu när jag kan promenera längre än 800 meter utan att svimma, och t.om jogga utan att tuppa av, ger mig tillfredställelse och gör att jag mår bra.  Utan att för den del känna mig frisk.  Förstår ni skillnaden?

Jag är livrädd för att behöva gå tillbaks till ett jobb jag inte kan fixa.  Jag tänker att jag kanske kan mäkta med mitt nuvarande jobb runt 3 timmar, på eftermiddagen/kvällen.

Jag vet inte....jag vill må bra.  Kan jag träna så mår jag bra.  Men det är stor skillnad att orka träna kanske 30 minuter på en dag, mot att jobba. 

Jag får fortfarande kraftig huvudvärk.  För vanliga människor skulle kalla det migränliknande.  För mig är det en befrielse, jämfört med helvetesvärken.  Citodon, och stesolid tar den värken,  men det är uteslutet med någon större tankeverksamhet. 

Min kognitiva förmåga har sänkts drastiskt under de två sista åren.  Från att ha upplevt mig ganska smart, så känner jag mig ganska dum.  Jag glömmer mycket, jag har blivit klumpig på ett sätt jag inte var för 2 år sedan.

Därmot har jag fått ett jävlar anamma som jag inte haft tidigare.  Jag vill må bra!  Jag vill göra allt för att må bra!  Samtidigt är jag livrädd för att jag ska börja "må för bra" för fk.  För jag är ju inte frisk.  Jag kan ju inte jobba.  Jag kan slösurfa.  Jag kan under korta perioder koncentrera mig, tex för att skriva ett blogginlägg. 

Jag funderar på vad jag kan göra. Vad jag orkar göra?  Gå tillbaks till mitt jobb?  Inom några veckor kommer fk, kräva att jag söker andra jobb.  In i rehabiliteringsprocessen.

Jag har försökt få tag på min fk-handläggare men de har semester, även vikarien.  Hur käckt är det? De vill ha kontakt med mig, men är själv onåbara. 

Samtidigt kvarstår funderingarna, får man må bra, får man göra sådant som gör att livet känns värt att leva, även om man är sjukskriven?

Nu ligger jag på -10,3 kg.

Jag förstår inte riktigt vad som har hänt.  Under hela min sjukdomsperiod har jag haft en längtan till att komma igång med träningen. I måndags gav läkaren mig klartecken att testa lite mer lågintensiv motion.  Igår testade jag att köra 10 minuter på Crosstrainern. 11 minuter totalt.  Inte mycket, men 6 av dessa minutrarna var högintensiva.

Idag inträffade något som gjorde mig ledsen, och frustrerad.  Jag satte på mig löparkläderna, tog med mig hunden som livvakt och gick ut och joggade. 

Sista gången jag joggade var i slutet av April.  Då joggade jag 4 km i sträck.

Nu var jag övertygad över att jag skulle få börja från noll igen.  När jag började med att försöka jogga så orkade jag ca 200 m och sedan var det blodsmak i munnen.

Idag gick jag  ut och joggade.  Gick några steg, fortsatte jogga.  1,9 km, varav 1,5 km jogging.  Det gick!!!  Jag blev trött svettig, och en stund efteråt fick jag en jävlig huvudvärk, men den gick inte att jämföra med den jag brukar ha natt/morgon/förmiddag.

Det kändes jäkligt bra!  Efter rundan var all ilska,  frustration och ledsenhet borta.  Kvar fanns bara svett och onda muskler, och anfåddhet.  Nu vet jag att jag kan...utan att svimma. 

Nu kommer det bli en liten stunds motion varje dag, tills jag når min forna form.  Kanske går jag ner lite mer på kuppen. 

Jag måste säga att när helvetesmärtan blivit värre, så känns det helt fantastiskt att faktiskt kunna träna på eftermiddagen, och känna sig tillfredsställd. 

Jag har även fått tid till ryggmärgsprov sista juli. Så jag hoppas att vi får svar på vad det är jag genomgår.

 Jag har flera goda nyheter.

Det första är att jag på två veckors LCHF har gått ner närmare 3 kg. Idag nådde jag mitt första delmål. Något jag försökt med hela våren. Idag nådde jag mitt mål. För första gången på 3 år väger jag under 90 kg. Jag har alltså minskat 10 kg under 2012.  Ganska häftigt!  Nästa mål är att försöka gå ner ytterligare 5 kg till 1 september. Vi får väl se om det går lika bra som de när första veckorna..

Det känns väldigt fel att äta tex jordgubbar med grädde. Gott, men inte  kan jag bli smal av det.  Jag håller fortfarande koll på kaloriintaget, för man kan ju inte vräka i sig fett, bara för att det är tillåtet.  Sötsuget är borta, och känner jag sötsug så tillfredställer jag det med vindruvor eller kolsyrat vatten med funlight saft.

Jag är inte hungrig på dagarna alls. Det kan förvisso bero på värmen också, men än så länge har det funkat bra med LCHF. 

Något annat bra är att jag inte svimmat på en vecka. Läkaren gav mig tillåtelse att testa lågintensiv träning för att känna hur det känns.  Jippie!!

Vad som därmot är tråkigt, är att helvetessmärtan inte vill ge sig. 

Jag är fortfarande invalidiserad fram till 11-12 tiden, men sedan är jag hyfsad, så när som på att jag blir väldigt lätt trött och utmattad.  Det är väldigt tärande att ha så ont så ofta. För de som inte upplever sådan här smärta så är det svårt att förklara, men det är att som kvinna behöva genomgå en förlossnings sista stadie varje dag, utan att få det eftertraktade barnet som belöning.

Jag har ännu inte lyckats får till någon yoga. Det är så sent när jag kommer på benen och då är det annat som är prioriterat.  Fast jag ska prioritera yogan till förmån för surftid, som jag av någon anledning inte har några problem att hitta tid till  

På lördag ska jag göra något annat spännande. Något som talar om min mentala utveckling sedan jag flyttade till Stockholm. Jag höll på att ge upp min universitetsutbildning för många år sedan för att jag var så rädd för att träffa nya människor. Den ångesten jag hade första dagen, eller hela första veckan var fruktansvärd.

Men på lördag, ska jag in och virra i Stockholm för att gå på Hundra Grymma Dagars slutträff.  Jag ska träffa en massa nya människor som jag inte träffat mer än i facebook-gruppen.  Det känns nervöst men spännande.  Och detta  är något jag aldrig skulle gjort för, säg,  fem år sedan.  Det säger en hel del om min sociala utveckling och tro på mig själv. Det enda som faktiskt kan stoppa mig är den f-b helvetessmärtan.  Kan jag inte stå på benen, så kan jag inte, och då är det inte så mycket att göra åt.  Men jag intalar mig själv att jag kommer må bra på lördag. Jag kommer till Slutträffen! Punkt slut!

Jag kan inte bestämma mig för om jag håller på att bli bättre...eller om jag håller på att bli sämre.  Det känns som om jag orkar mer, åtminstone lite mer.  Jag har inte heller svimmat sedan förra söndagen då jag kraschade diskmaskinen.

Jag går mer om dagarna.  Och jag orkar mer.  I perspektiv ganska lite men jämfört med någon vecka sedan så orkar jag mer.

Men nätter och mornar så upplever jag mig som värre.  Smärtan känns värre, eller rättare sagt, den känns mer omfattande.  Förut kändes det mest i huvudet men nu känns det både i huvud och längs ryggraden. 

Imorgon tänkte jag att jag skulle försöka se vad som händer när när jag ökar pulsen genom träning. Med andra ord tänkte jag inviga en av mina träningsdvd;er alternativt köra lite styrka och core på fri hand.

Jag hoppas verkligen det går bra.  Att det kommer kännas bra.  Även om det bara är en kort,kort stund.

De två sista dagarna har varit jobbiga. Kanske inte mer än rätt, då jag haft två dagar som varit bra.

Jag har börjat fundera över möjligheten att jag har någon form av parasit i kroppen. En Ailien.  Den försöker komma ut. Den sover. Och så vaknar den när jag går på toaletten under natten eller tidig morgons gång.  

Fast den försöker inte ta sig ut genom magen. Nej, den börjar med att skära med sina knivskarpa klor, eller svans för den delen. Börjar i pannan men får inget grepp. Fortsätter med bakhuvudet, skär längs ryggraden ner till svanskotan, som om den tror det är en dragkedja den försöker öppna. 

Den lyckas inte, och försöker igen, och igen, och igen, och igen.

Den vill komma ut. Den ger inte upp. Jag trycker ner ryggen mot sängen, jag böjer ryggen fram. Jag nyper mig i huvudet. Jag pressar spikmattan mot ryggen, spikkudden mot bakhuvudet, och spikbältet mot pannan.  Jag stönar, jämrar mig, gråter.  Kom ut din jävel!!  Eller stanna kvar, men bestäm dig för fan!!

Piller. Vatten. 

Stanna kvar då för helvete!!

Hjälp, den är på väg att ta sig ut!  Ringa läkaren?  Ringa psyket?

Parasiten med de vassa klorna och spjutsvansen blir trött.  Efter många timmars försök att skära sig ut ur mig, så blir den trött och somnar.  Efter flera timmars uthärdande, pinande och lidande så somnar även jag.  Och när jag vaknar sover min ailien lugnt.  Till nästa natt/morgon.

 Jag börjar tycka förklaringen känns ganska logisk.  Visst kan det vara så?  Det skulle förklara varför jag har så ont bara periodvis. Det måste vara jättejobbigt att försöka skära sig igenom en sådan hård ryggrad som min.

Den vill ju bara ut. Periodvis kommer jag på mig själv att jag kanske måste hjälpa den. Att komma ut. Kanske gör det mindre ont då.  Om jag tar en kniv från min sida.  Utifrån.  

Men sen somnar jag och när jag vaknar kan jag inte förstå hur jag tänkt, och hur ofattbart ont jag haft bara någon timme tidigare.

Fast det kan ju förståss hända att läkarna hittar någonannan förklaring. En medicinsk förklaring.  Något som vetenskapen kan förklara och behandla.  Något som inte gör min kropp spänd och hård efteråt ( för tydlighetens skull så är min kropp slapp och lös, men innefrån känns det spänt  

Något jag därmot inte kan förklara med en ailien är mina ökade sömnparalyser.   Någon enstaka gång kan man uppleva att man vaknar, men kroppen vill inte röra på sig. Du försöker öppna ögonen, röra händerna, röra fötterna. Men inget händer.  Det kan vara ganska panikframkallande.  Jag fick panik första gången det hände.  Jag hade full kontroll över tankarna och visste att jag var vaken, men kunde inte få kroppsdelarna att röra sig.  Efter 10-15 minuter (men känns som en evighet)  så återfås rörligheten först i fingrar, tår, händer via stickningar och sedan när man suttit och vickat på tåna och viftat på fingrarna svarar resten av kroppen.  När jag googlade på mitt tillstånd så hittade jag fenomenet "Sömnparalys". 

Men från att ha upplevt tillståndet kanske 4-5 gånger på 10 år så har jag bara sedan jag insjuknade i vad det nu är upplevt det 5 ggr, och i förrgår hela två gånger på samma morgon/förmiddag. 

Idag när jag varit och handlat, utan att känna vare sig yrsel eller svimfärdig, kände mig bara väldigt trött, slut, och utmattad när jag kom hem.  Jag lade mig på sängen, och sedan när jag skulle ställa mig upp lydde inte benen. Mycket obehaglig upplevelse. Det var bara benen , inte överkroppen, kunde röra på armarna och halvt resa mig upp. Men hur mycket jag än försökte kunde jag inte ens röra på tårna.  Tillståndet varade 1-2 minuter sedan fick jag tillbaka rörligheten.  Men obehagligt var det, så imorgon ringer jag neurologmottagningen och hör efter.

Imorgon är det fredag och imorgon skall jag ta hunden på en längre promenad och hämta vår bil som blivit lagad.  Så jag har bestämt mig för att det blir en bra dag imorgon. Visst!

En sak som är en stor förändring hos mig är att jag numer vågar hoppas.  Tidigare har jag alltid sett glaset som halvfullt, och har jag haft en dålig period, och fått en bra, då har jag inte vågat hoppas. Jag har liksom väntat in det dåliga som jag "vet" är på väg.  Därför har jag inte kunnat njuta när jag fysiskt/psykiskt mått bra.  Lagen om alltings jävlighet liksom. 

Men efter en väldigt vaken och jobbig natt, med inte många timmars sömn, och ett par sömnparalyser, så gick jag upp vid 10-tiden.  Jag fick aldrig någon helvetessmärta idag. 

Och jag har..peppar,peppar...inte svimmat sedan jag kraschade diskmaskinen i söndags. Två dagar utan helvetessmärta och utan svimningar. 

Jag har gått till centrum,  och jag är trött och utmattad. Jag begriper inte hur någon som bara är hemma, kan bli så trött av ingenting.  Men jag har haft en bra dag idag. 

Jag har suttit ute i trädgården och läst. 

Jag har gått ca 4 km totalt idag

För några år sedan hade jag inte kunnat njuta av att faktiskt må bra. Utan jag hade haft negativa tankar om "undra hur länge det här varar då?" 

Nu är jag mer i nuet. Jag tror jag måste vara det för att överhuvudtaget överleva helvetesmärtorna. För även om läkaren är mer oroad över svimningarna så är helvetessmärtan det som jag att jag löper risk att avsluta allt.

Jag har idag varit inne på min sjätte LCHF dag.  Jag är dock inte helt kolhydratsnollad utan jag äter lite vindruvor och bär, och smaksatt kesella.   Men än så länge har det varit MYCKET ägg och kött. Jag har inget bra upplägg. Så jag ska göra en planering, så jag vet vad jag ska äta. 

Jag tänkte även göra ett allvarligt försök med migränyogan.  Vad jag sett som mitt största hinder är att när jag inte vill bli störd är då barnen har sina känselspröt och stör så mycket som möjligt.

Naturligtvis kommer jag blogga om hur det går med yogan, jag måste bara få in den i vardagen.  Det kan tyckas att det borde vara väldigt enkelt att få tid till sådant nu när jag är sjukskriven, men det mesta jag gör blir jag trött och utmattad av.  Yr eller svimfärdig.  Idag har jag varit till affären, och jag har tvättat och hängt tvätt. Det räcker...gott och väl.

Det här har varit en bra dag.  Nu satsar jag på en tredje bra dag. Babysteps!

Idag var en plus dag. En sån där dag jag får lägga på minnet så jag överlever de överjävliga dagarna.  Idag vaknade jag, mig veterligen utan huvudvärk, men å andra sidan var asken med sömntabletter slut....

Jag tog med mig dottern för att hälsa på ett par nakna katter.  Jag har aldrig sett nakna katter i verkligheten förut, och när jag fick reda på att det fanns en i min närhet med två nakna Don Spnyx så var jag tvungen att ta kontakt med henne och fråga om jag fick hälsa på hennes katter.

Alltså, jag har aldrig kunnat bestämma mig vad jag tycker om dessa katter rent utseendemässigt.  Fula, groteska, egna eller charmiga.  Kanske allt i ett. 

Och många gånger är det så att man  måste uppleva ett fenomen för att faktiskt få reda på att det är fantasktisk, även om man innan tyckt tvärtom.  Och Don Spnyx är ett fenomen som man måste uppleva och inte bara se på avstånd.

  Att klappa och hålla denna katt var en upplevelse utöver det vanliga.  Jag som alltid tyckt att något lenare än våran Kirre inte går att finna, måste ändra lite uppfattning.  Att hålla denna katten i sin famn var som att hålla en naken nyfödd bebis. Jag fick lite grann samma känsla som när jag höll mina nyfödda första gången i famnen. 

Jag fick lova min man att inte bli förälskad, men även om katten rent estetiskt inte är så tilltalande så är den så oerhört charmig och skön att ta på att man inte kan bli annat än lite förälskad.

Jag skall inte ha fler katter, det går nog mannen inte med på, men nog skulle jag kunna tänka mig en katt till. 

Från det ena till det andra. Jag kunde ju själv inte se någon skillnad i mina formbilder några inlägg nedan. Jag har kris i vad gäller kläder. Jag har knappt några jeans kvar.  Jag har ett par jeans som är hela, men imorse långt ifrån rena.  I garderoben hade jag ett par svarta byxor och ett par beiga (och dessa blir svarta på ett ögonblick när jag sagt godmorgon till hunden)  Underst fanns ett par jeans jag inte kunnat knäppa på länge. De är slitna och jag hade tänkt slänga dem, men de låg som sagt underst och undgått rensningarna.  Testade dem, och kunde knäppa!!  Tight om midjan men fick igen knappen utan problem.

Något som jag inte vet om jag ska oroa mig för eller inte,är att läkaren satte ju ut Inderalen, som jag åt förebyggande för migrän, det är ju även en betablockerare, är att jag allt oftare fått stickningar kring bröstet.  En snabb smärta och sen inget.  Svimningsanfallen har minskat något, jag gick tex nästan 4 km idag, i långsam takt. Och jag har inte svimmat idag.  Men som sagt, smärta i bröstet som kommer och går.  Jag skall försöka ringa till neurologen imorgon (de är inte lätta att få tag på)  för att höra.  Förut när jag åkt in för sådant här (innan jag började  med Inderalen när jag tänker efter) så har man gjort EKG på en halv minut, konstanterat att jag inte röker och är ung, och att det troligtvis är panikångest. Fast jag vet att det inte är det. Panikångest vet jag hur det känns.  Åtminstone hos mig. 

Hur som haver, jag känner att jag behöver semester. Hur konstigt det nu kan låta, sjukskriven som jag är. Men att barnen blir äldre gör det inte alltid lättare, och att det är sommarlov så finns det ingen anleding att lägga sig. Men nej...nu kommer jag in i klagmood.  Det är var en bra dag.  Nu ska jag lägga mig.