Idag blir det ett dagboksinlägg. Dels för mitt eget komihåg, och även så att jag kan skriva ut det och ge det till läkarna som inte riktigt hajjar hur det känns och hur jag mår.

Som förhållningsorder fick jag av läkaren igår, att försöka leva som vanligt, trots huvudvärken. Undvika sängen och inte ta smärtstillande förrän det var absolut nödvändigt.

Kära blogg, 

Klockan ringde 06.30, och jag gick upp och väckte barnen. Attacken började, men jag tänkte att jag skulle vara stark och göra som läkaren sagt.  Yngsta sonen försökte göra mig medveten om att han inte kunde hitta sina skor.  Jag försökte andas ungefär som när man ska föda barn. Bli ett med smärtan, in och ut. 

-Mamma!  Var är mina skor?!

- Vet inte, var lade du dem igår? Andas in, andas ut.

- Mamma, hjälp mig  leta!  Jag letar mig fram till verkligheten. Ser skorna ligga gömda bakom hundkorgen. 

-Där!  Benen viker sig på mig och det svartnar framför ögonen.

-Mamma, du ser ut som du ska dö, säger yngsta sonen. 

-Mmm, säger jag, stapplar in till vardagsrummet och sätter mig i soffan.  Doktorn har ju strängt förbjudit mig att ligga i sängen ( "då blir du bara sämre")

-Hej då mamma!

-Mmmm, säger jag, och håller händerna för ögonen för ljuset gör ont även när jag blundar.

-Hej då mamma!

-Mmmmm Hej då, mumlar jag, någonstans medveten om att han kommer säga hej då mamma ända tills jag svarar honom.

Knivskarpa smärtor skär igenom skallen, kniven fortsätter skära upp nacken, ryggkotorna, och ner mot svanskotan.

Jag öppnar ögonen och ljuset skär in i ögonen. 
Jag är inte illamående, jag ser inte dubbelt, inte blixtar, synen är som vanligt, fast ögonen gör ONT.

Nu skiter jag i läkarens förhållningsorder, tar mina smärtstillande, och lägger mig i sängen med kudden ovanför huvudet.

Vaknar av att sambon ringer och klockan är lunch.  Går ut med hunden. Skallen är spänd och öm.

Åker och handlar.  Står vid fruktdisken när jag skriker till.  Folk tittar på mig, och jag gör mitt bästa för att släta över skriket, när smärtan överföll mig, helt utanför mönstret.  Fick använda all koncentration jag hade för att slutföra köpet, och sätter mig och väntar i bilen.  Jag kan ju inte åka hem med helvetesmärtan.  Andas in och andas ut.   Plötsligt knackar det på fönstret, jag hoppar till, och drar ner fönstret.  Gubben berättade att han ville bara kolla att jag var okej, för jag blundat, och startade aldrig bilen.

Han hade parkerat sin bil för att handla när jag kom ut med mina varor och satte mig i bilen.  När han hade kommit tillbaka från sin handling så satt jag kvar i bilen med slutna ögon.

-"Måste ju kolla så du inte låg död därinne".   Hade varit avsvimmad runt en kvart i bilen.  Jag tackade och försäkrade att det inte var någon fara.  Åkte hem igen. Lätt skakad.

Det är en sak att svimma av i sängen hemma, en helt annan att tuppa av ute.

Jag känner mig maktlös och omskakad.  Om man får så ont att man svimmar, det är så ont att kroppen inte mäktar med smärtan.  Hur kan jag vara frisk då? 

Jag var hos läkaren i dag igen.  Den manliga läkaren jag träffat tidigare var ledig så jag fick träffa en kvinnlig läkare som jag inte har så mycket förtroende för.  Idag lyckades hon trycka ner mig i skorna rejält. 

Hon  menade att min huvudvärk berodde på att jag var spänd, och det vet jag att jag är.  Jag har spänningsvärk, och det har jag haft kroniskt sedan 12 års ålder.  Men vansinnesmärtan är inte spänningsvärk. Faktum är att det är missvisande att kalla det huvudvärk. Det är ungefär som att jämföra ett blygt barn med ett autistiskt barn.  Som att säga att det autistiska barnet bara är blygt. 

Jag berättade att jag för en månad sen var i gång med träningen, joggade...och där avbröt hon mig, och talade om för mig att jag inte kan jogga med knät.   Jag fortsatte med att berätta att jag mådde mycket bättre när jag har tränat.  Hon talade om för mig att jag ska fortsätta träna, men inte jogga. 

Hon viftade bort smärtan, svimningarna, och kräkningarna med att jag var spänd.  "Du måste slappna av".

"Du ska nog kunna vara tillbaks till jobbet snart".  " Lev som vanligt och bry dig inte om huvudvärken".

Då brast det för mig och jag började gråta. 

"Jag har ju så ont att jag inte kan koncentrera på något annat än att ta mig igenom det. Jag svimmar ju av smärtan!" 

"Det blir bra det här", säger hon och skriver ut mer Citodon, men jag fick absolut inte ta den kombinationen av de tabletterna som hjälpte och som den manliga läkaren sa var okej. 

Jag kände mig ordentligt nertryckt i skorna när jag gick därifrån.  Som om jag låtsas. Inbillar mig.  Som om jag borde skärpa mig.  

Och så blir jag så barnslig, och tänker att jag ska minsann visa...är det så de vill ha det så jobbar jag väl nästa vecka kosta vad det kosta vill.  Och träna kunde jag ju göra. Jag ska ju inte bry mig om att jag har en smärta som går att jämföra med värsta förlossningsmärta.  Med start i morgon, jag har längtat efter träningen.  Säger läkaren att det är ok, så är det väl sant.  Eller hur?

Andra blogginlägget idag, men det blir gärna så att när livet flyter och man mår bra så glömmer man av att blogga, men när man mår dåligt behöver man få det ur sig.

Något som är lite småjobbigt och oroväckande utöver just huvudvärken är min svimningskänsla. Jag tupper ju gärna av när jag har smärtan.  Och det tror jag att jag gör för att....det är kroppens sätt att hantera smärtan.

Men även när jag inte har ont i huvudet utan känner mig närmast bra så känner jag mig många gånger svimfärdig. 

Igår när jag hjälpte mannen att laga mat, då hade jag inte SÅ ont. Jag stod och vispade i såsen, och kände mig sådär matt, och det började svartna för ögonen, och jag fick böja mig framåt.  Ibland när jag står i kö till kassan i affären också.  Det är lite obehagligt.  Det har till och med hänt att jag fått köra in till kanten när jag kört bil för att jag blivit yr.  Jag har inte speciellt lågt blodtryck utan det är normalt tydligen.

Under november till feburari hade jag också en period med väldigt diffusa symptom. Jag var jättetrött och somnade hur som helst.  Kunde sova i 18 timmar.  Jag var jätteyr, och svimmade när jag var ute med hunden, och tuppade även av en gång i bilen.  Jag hann precis stanna bilen.  Jag hade ont i kroppen, men framför allt var det tröttheten och yrseln somm var jobbig.  Även då visade alla prover att allt var bra.  Till slut kom vi på att det kunde vara biverkning från en ny medicin jag börjat äta, och när jag slutade med den medicinen blev jag bättre. 

Så det första vi gjort nu är att gå igenom de mediciner jag tar för att se om något kan orsaka detta jag har nu.  Men icke....

Nu känner jag att jag måste sova...innan jag svimmar.  Jag blir mer yr för varje andetag.

Man kan tycka att efter 3 veckor borde värken/smärtan ge med sig.  Men icke.

Jag har äntligen hittat ett sätt att dämpa den värsta smärtan, men det innebär en kombination av två olika sorters starka värktabletter.  Det tar bort all slags smärta i hela kroppen, i gengäld får jag en gigantisk klåda som biverkning, och blir ganska groggy.  

Numer så kommer smärtan inte enbart på morgonen, utan kan dyka upp på natten om jag går på toaletten.

Mönstret verkar vara att det kommer efter att jag ställt mig upp och gått några steg. Då jäklar....

Jag gjorde ett försök att träna förut.  Jag ställde mig på Crosstrainern och körde väldigt lätt. Efter 5 minuter började jag bli svettig och anfådd ( i normala fall brukar det ta 15 min) och pang!!  Jag försökte först bita ihop och fortsätta, men det gick inte.  Gick av, satte mig, andades, och försökte sedan testa svingen med Kettlebell. Bet ihop, och skrek rakt ut. Smärtan går inte att beskriva, men inte med bästa vilja i världen kunde jag fortsätta.  Nu har jag tagit min starka kombination av värktabletter.  Jag grät. 

Vad händer?  Varför blir det så här? Gråter......

Igår fick jag ett nytt läkemedel utskrivet som läkaren hoppades skulle hjälpa mot smärtan.  Och nog hjälpte den, mot spänningsvärken efteråt, men inte mot min vanliga smärta.  Nu har jag fått ytterligare en ny värktablett, och hjälper inte den så finns det inget som hjälper, som jag kan ta hemma.   Så nu har jag beställt den här boken.

Migränyoga.  Jag måste ge det en chans.  Nu har jag försökt med diverse värktabletter och inget rår på smärtan.

Jag beställde även denna boken;  

För nu känner jag att jag börjar falla neråt igen.  Trots att jag kämpar emot. Men det känns nästan lite hopplöst att inte veta varför jag får skallen uppkarvad varje morgon eller hur man får det att sluta.

Jag vill definitvt försöka må så bra jag kan under de perioder av dygnet som smärtan inte anfaller, så jag tänker gå mer promenader ute, och läsa mer böcker.  Jag har en benägenhet att hamna framför datorn, och så flyger tiden iväg.  Att läsa är jobbigare, jag har inte tålamod att vänta på en handling utan jag måste fångas från första sidan.  Jag har jättemånga böcker som väntar på att bli lästa.  Men datorn är mer lätttillgänglig.  Det måste bli ändring på det.  Det är sällan jag sitter och njuter framför datorn, men har flera minnen av att jag har njutit av att läsa en bok. 

Jag blev glad när jag vägde mig imorse också. Vågen visade på 90.6 kg.  Snart har jag nått mitt första delmål.  Och då ska jag klippa mig  

 Jag har haft kontakt med läkaren idag, eftersom jag inte tycker citodonen hjälper tillräckligt, dessutom mår jag illa av den.  Så jag har fått en ny värktablett med lite muskelavslappnande.  Och än så länge måste jag säga att den funkar väldigt bra på min vanliga huvudvärk, och även rent kroppsligt Jag är inte lika spänd.  
Jag blir sjukskriven i två veckor till. 

Dessa två veckor ska jag fokusera på en sak. Yoga och core.  Jag hittade en bok som jag kände att jag bara måste ha. Jag läste om den i senaste Topphälsa.

Boken handlar om yoga mot migrän och huvudvärk.  Det känns inte som om mycket tar bort smärtan. Men kan jag få bort min vanliga huvudvärk och migrän, så lägger jag gärna den tiden på yoga

  Det skadar ju inte iallafall.  Jag var ute och gick veckans längsta promenad på nästan 3 km.  Det var varmt och både jag och hunden flåsade.  När jag ökade takten på promenaden så dröjde det inte länge innan smärtan dök upp igen.  Så min vanliga medicin mot huvudvärk, nämligen långa snabba powerwalks, funkar inte nu, när det snarare framkallar smärtan.

Nu ska jag lägga mig och sova.  Och hoppas på en lugn natt med mycket sömn istället för värk.

Natten och morgonen som var hade jag den värsta smärtan hittills.  Jag överdoserade citodonen och kände till slut att det började verka. Har inte längtat så intensivt efter riktigt morfin som jag gjort idag.  Som mönstret brukar se ut så vaknade jag strax efter 12, med ett ömt huvud.  Under dagen har det känts som om jag haft ett stort blåmärke i hjärnan. 

Jag mätte upp min morgonvikt vid 12-tiden.  91,6 kg jämfört med 99 i julas.  Sakta men säkert minskar kilorna.

Och nu har jag bestämt mig för att min period av inaktivitet är slut.  Jag kanske inte kan köra kondition, men imorgon tänker jag pröva ett pilatespass. 

I mitt förra inlägg filosoferade jag över hur jag kan påverka mitt eget mående. 

Och jag tänker börja träna yoga och pilates istället.  En liten stund varje dag när jag inte har ont, för att se hur kroppen svarar.  Jag måste börja göra något innan jag blir helt tokig.  

Igår tillbringade jag hela dagen på akuten.  Jag fick göra en akutröntgen av hjärnan.  Och allt var bra. Ingen tumör, bra blodtryck, bra värden.   Likväl har jag denna förlamande handikappande huvudvärken.

I postlådan låg idag denna;

Som en påminnelse av att jag inte har kunnat träna.  Men jag ska göra det. Om jag så ska dö på kuppen. Jag får väl promenera i värsta fall och satsa på en tidsförbättring nästa år. 

Vad händer nu då när jag fått veta att jag inte kommer dö i cancer? 

Läkaren skickar en remiss till neurologen, jag ska träffa en sjukgymnast, sjukskrivningen förlängs med troligtvis ytterligare två veckor, och jag får mer smärtstillande. Yeah!   Under tiden tills att denna konstiga huvudvärk försvinner så försvinner mina dagar.  Halva dagarna kan jag inte fungera alls.  Och som grädde på moset, som följd över att jag inte tränar så har fibrosmärtorna blivit värre, jag har fått ondare rent generellt i kroppen.  Jag tål min vanliga huvudvärk sämre (dvs den känns värre) och jag har blivit mer ljudkänslig.   Det krävs inte mycket för att det ska bli outhärdligt, och det är inte alltid helt lätt när man har barn som är högljudda av naturen. 

Nu ska jag fundera på hur jag själv ska kunna påverka mitt mående så jag inte faller ner i någon depression vilket är lätt när man har sådan smärta att man är villig att ta livet av sig varje förmiddag.