De två sista dygnen kommer inte gå till historien som några av de bättre.  Natten till måndagen, runt midnatt, så fick jag helvetessmärtan innan jag somnade.  Satt vid datorn, och pang, så var den där och attackerade mig.  Det blev inte mycket sömn den natten.  På måndag morgon satte det igång igen.  Vid 11.30 stod jag på benen igen.

Sambon tyckte att jag skulle pröva att lägga mig tidigt så jag har värken på natten istället för på morgonen förmiddagen.  Så igår somnade jag väl runt 22.30.  Vaknade strax efter 01, och det var kört igen. Jag lyckades inte somna ifrån det inatt, utan slumrade bara lätt från och till med gnäll och stön. Det gick inte över på morgonen som sambon hade hoppats på utan jag hade närmare 11 timmar av helvetessmärta.  Periodvis funderade jag faktiskt på att ta livet av mig.  Hade jag vetat att man fått hjälp om jag åkt in till akuten så hade jag gjort det.  Men mina tidigare erfarenheter har visat att man inte får någon hjälp eller riktig smärtlindring, det enda man får göra är att vänta, vänta och åter vänta.  Sedan får man träffa en läkare som berättar att alla provsvar ser bra ut, att det inte är något farligt, och att jag får fortsätta utredningen hos husläkaren. 

När helvetessmärtan släppte så var jag öm i  hela huvudet och hela nacken. 

Jag borde ringa min husläkare igen, för jag känner att jag har tappat drivet.  Det finns inget jag ser fram emot. Varje kväll är jättejobbig, för det kommer en morgon efter natten.  Sunda förnuftet säger att jag har mycket att vara glad för, och mycket att leva för.  Sunda förnuftet kan rada upp en mängd bra saker som händer under dagen.  Saken är den att det inte når känslorna. Det känns inte bra. 

Jag var och handlade 12 kg hundmat förut.  De knappa 200 metrarna från kassan till bilen så fick jag stanna 4 ggr för att inte tuppa av.  Musklerna värkte ordentligt, som om jag bar på 50 kg istället för 12 kg , med båda händerna.   Idag har det varit extra yrsligt, och illa.  Jag har varit helt slut efter den närmast sömnlösa smärtnatten.

All den här osäkerheten, att inte veta vad det här beror på, att inte veta på när eller om jag kommer kunna gå tillbaks till jobbet.  Att inte kunna planera något är fruktansvärt.  Vi kommer inte kunna resa någonstans i sommar. Jag har liksom inget att se fram till.  Det finns inget som driver mig framåt.  Allt jag gör är en ansträngning nu.  Att plocka ur diskmaskinen, alla vardagsbestyr som tidigare gått mer eller mindre på automatik kräver en rejäl ansträning nu.  Att behöva be om hjälp hela tiden för att man inte orkar eller för att jag blir svimfärdig.   En sådan enkel sak att ringa till läkaren känns nästan  omöjlig, eftersom man måste ringa kl 08 på morgonen, och sedan vänta på att de ringer upp.  Sedan koncentrera sig på vad de säger och att få fram till man själv vill säga under tiden då man har som ondast, det känns som en omöjlighet. 

Jag känner att tröttheten har överfallit mig.  Jag är trött på att vara.  Vill bara bli frisk. Smärtfri.
Jag har kommit förbi den gränsen där positivt tänkande är möjligt.  Det som gäller är att hålla näsan ovanför vattenytan. Inte drukna.  Överleva.

De föregående inläggen var övervägande positiva, det här inlägget kommer nog vara övervägande negativt.  I torsdagen och fredagen var värre än normalt.  Spänningsvärken efter helvetesmärtan var värre, yrseln var värre.

I lördags, igår alltså, så var jag utslagen nästan hela dagen.  Jag gjorde ett försök att tvätta köksgolvet men fann mig liggandes på golvet efter en stund. 

Jag var ju hos optikern och där fick jag välja 3 bågar till priset av ett.  Valde två stycken hyfsat diskreta bågar, men sedan två stycken som jag hade svårt att välja mellan.  Så därför får ni hjälpa mig.

Par nummer 1 är det paret som min sambo tyckte bäst om, tvåan avskydda han innerligt.  Jag gillar ettan, men även tvåan. De är lite mer synliga, lite mer överhuvudtaget, och jag älskar rött.  Sedan kan jag väl till viss del hålla med om att ettan passar mig lite mer och jag gillar ettans "blingbling" på sidorna.  Vilka tycker ni bäst om?  Jag ska ha bestämt mig tills imorgon.  Och jag känner nästan för att byta bort någon av de två andra jag valt ( som är mannens favoriter) till förmån för nummer 2.  Även om sambon tycker den är avskyvärd.

1;an eller 2;an, vilka bågar ska jag välja?

Kaninburen som jag övertog, kommer säljas.  Jag får hitta ett sätt att nöja mig med de tre djur vi har. För det är 3 underbara djur vi har, och ska vi ha något mer så måste något av djuren bort. Så någon kanin blir det inte.  Man kan inte få allt.

Imorgon blir en spännande dag. Då skall jag köra dottern och hennes kompis till dansen kl 8.45.  Får börja med smärtstillande tidigt.  Hoppas måndagen blir bättre än helgen för helgen har varit jobbig. Faktiskt.

En bra dag, därmed inte sagt smärtfri.  När jag vaknade imorse vid 6 för att gå på toaletten så dök helvetet ner i huvudet igen.  Tog mig två citodon, och hittade till sängen.  Men redan vid 10.30 stod jag på benen igen! 

Jag och dottern åkte till Enköping idag, och jag fick ta emot en kaninbur. Det var ingen isolerad bur, men lätt att göra isolerad.  Vi har fortfarande inte bestämt om det ska bli någon kanin, men buren kostade mig inget så jag kunde lika gärna ta den tyckte jag.  Nu är nog inte steget SÅ långt till att fylla den med en kanin också 

Dottern och jag hade en mysig dag i Enköping och åt glass, och testade en ny snabbmatsrestaurang med asiatisk mat; Chop,chop.  Helt ok mat faktiskt. 

Anledningen till att vi åkte till Enköping var att jag hade tid hos optikern för synundersökning, och jag tänkte att synen försämrats, men till min förvåning har synen förbättrats, så mina nuvarande glasögon är för starka. 

Jag kommer få tre glasögon till priset av en, och så ska jag även testa linser ett tag.  Nu under sommaren så kommer det bara bli endagslinser pga allergin, sedan får vi se om det kommer bli glasögon eller linser till dagligdags.

Väl hemma från Enköping så hjälpte äldste sonen mig att hämta hem lite nya hallmöbler som jag köpt begagnat. 

Jag har letat efter dessa ett tag på Ikea, men de hade gått ur sortimentet. Så utan att konsultera med banken här hemma (mannen) så gjorde jag slag i saken när jag fick syn på dessa begagnade.  Förhoppningsvis är hunden så stor och väluppfostrad nu att han fattar att de inte är några bitleksaker.  Va...hörde jag någon som skrattade lite sarkastiskt?  Nä, jag tänkte väl det.

Så imorgon blir det storstädning i hallen, och nya hallmöbler.  Sådant mår man bra av oavsett hur jävla dåligt man mår. Så därför är det dåligt för ekonomin att må dåligt.  Det blir mycket dyrare att må bra, plus att man får mycket mindre pengar med sjukpenning än när man jobbar och får lön.  Men oj, vad roligt det är att shoppa  

Det skulle jag kunna jobba med.  Tänk om det fanns något sådant jobb?  "Tjäna pengar samtidigt som du handlar kläder åt dig, och saker till ditt hem!" 

Idag har varit en bra, bra dag!  Om man sätter saker och ting i perspektiv. 

Jag somnade sent, sent igår.  Runt 03 på natten.  Inte en gång vaknade jag, utan vaknade först vid 11-tiden.  Gosade med katten, satte mig upp, gosade ännu mer med katten, och gick sedan upp.  Men ingen helvetessmärta. Ingen attack. 

Jag gick ut med hunden, och det var så varmt och skönt väder ute.  I långsam takt gick vi 3 km under 40 min.  Jag blev yr och det svartnade för ögonen några gånger men jag svimmade inte. 

Att jag inte har haft någon helvetesmärta idag innebär inte att jag inte haft värk, för jag har haft en stark spänningsvärk.  Och för något år sedan så skulle denna värken vara något jag hade sjukskrivit mig för, men idag kändes det som om jag flög.  Att inte behöva ha så ont att man blir svimfärdig och vill skrika...så underbart!

Naturligtvis så ville jag sätta igång och träna, men visa människor fick mig att ändra mig. Det fick bli ytterligare en längre långsam hundpromenad. 

Jag vet inte vad det är som gjort att jag just idag inte fått någon helvetessmärta när jag haft det varje morgon/förmiddag varje dag sedan...början av maj.  Men jag njuter av varje sekund, och jag njuter av känslan att det just idag känns som om jag är på bättringsvägen.  Kanske är det inte så men jag tillåter mig att hoppas det idag.

Imorgon skall jag till till optikern och se till att få min nya glasögon...och livet känns mer hoppfullt  

Jag fick sjukpenning igår vilket gjorde att en stor klump släppte. Nu kan jag köpa nya glasögon, och klippa mig. Visst det är inget livsnödvändigt.  Jag har glasögon jag kan se med, synen är något försämrad, då jag inte gjort någon ny synundersökning på 5 år.  Och med min huvudvärk så vill jag göra det jag kan för att själv påverka värken. Nya glasögon är en del i det. 

Idag hade mina barn skolavslutning.  Och jag kände på morgonen att det fanns ingen chans att överhuvudtaget ta mig dit,  så mannen följde med barnen på avslutningen. 

En stund efter att barnen kommit hem igen kunde jag stå på benen, och då gick vi och köpte fika.  Något för att fira deras avslutning. 
Den är fel att säga att jag börjar vänja mig vid smärtan, men jag känner att jag kan hantera den bättre. 

Jag har även bestämt mig för att ta tjuren vid hornet och tala om för läkaren och säga att jag faktiskt känner mig deprimerad.  Jag ska också höra om alternativ till värktabletterna. Värktabletterna hjälper ändå inte mot smärtan, anledningen till att jag tar den är att kodeinet gör mig lite groggy så det är lättare för mig att slappna av och sova bort smärtan.  Och då tycker jag det känns onödigt med värktabletter, det kanske räcker med någon form av lugnande som gör mig lite avslappnad och dåsig, så jag lättare tar mig igenom attackerna.

Andra beslutet är att jag kommer från och med imorgon ägna 20 minuter dagligen åt yoga. 

Just nu har jag svårt med att hålla kosten.  Det slinker ner mycket som inte ska slinkas det.  Jag vet att det beror på att jag mår dåligt i mig själv, och inte orkar lägga energi på kosten också.   Det känns många gånger som att vissa typer av mat, snacks, godis är det ända goda som händer, och att dra in på det känns.....för jobbigt just nu.  Därmot försöker jag har viss kontroll så det inte blir överätning.  Eller jag försöker inte ha kontroll, jag har kontroll, men jag väljer ibland tex tröstätning som det minst dåliga av två dåliga ting.  Och tröstätning är då ett väldigt bra alternativ.    Ett val.  Och så snart jag kan så lovar jag att;

1)  Jag kom på att min närvaro på barnens skolavslutning skiter sig. Skolavslutningen börjar kl 09. Och man ska stå och vänta, sedan stå och titta och lyssna under minst 2 timmar.  Detta under den perioden då jag har som smärtsammast. Sambon sa att han kan ta skolavslutningen, men det känns skit att jag inte kan närvara på barnens skolavslutning på grund av huvudet och yrseln.

2) Sämre ekonomi, jag är sjukskriven och fk är ju inte den myndighet som skyndar på med utbetalningar direkt, så jag har inte fått någon sjukpenning än.  Inte ens ett beslut på sjukpenning:(   Jag skulle verkligen behöva fylla på min garderob, och jag vill SÅ GÄRNA åka till Ullared.

3) Från det att vi flyttade hit så har jag varit hos mina föräldrar över midsommar och firat födelsedag.  Jag har varit på Ullared och shoppat, och träffat familj och vänner.  I år blir det inte så. 

Jag fungerar ju inte under hälften av dagen, så det är omöjligt att ta mig ner till mina föräldrar som bor ca 60 mil ifrån mig.  Ekonomin gör att även om jag på något mirakulöst sätt kunde ta mig ner så har jag inte råd till vare sig shopping eller resa.

4) Jag behöver nya glasögon. Göra synundersökning och få mig nya glasögon, med llte tur kanske något av huvudvärken kan lindras då också, för min syn har försämrats. Men ekonomin igen......

5) Jag vill klippa mig. Ekonomin igen.....

6) Och jag vill träna!  Jag vill kunna gå ut och springa.  Jag vill kunna ställa mig på crosstrainern.  Istället blir jag anfådd bara jag går upp för en trappa.  Bara jag går och handlar.  Bara jag lagar mat.  Anfådd för minsta lilla. Och när jag blir anfådd och pulsen ökar blir jag yr.  Så jag känner mig mer eller mindre kroniskt svimfärdig.

7) Nämde jag att jag vill träffa min familj, mina föräldrar och min syster? 

Jag är trött. Jag känner mig trött på livet just nu.  Jag är trött på min kropp som motarbetar mig.

När jag var hos läkaren så berättade han att jag lätt lurar andra, och då även läkare.  Jag ser glad ut, jag skrattar, ler, förnuftig.   "Då kan det vara svårt för vissa att tro på att du har så ont, det kan vara därför du inte känner att du fått riktig hjälp förut". 

"Men du bemöter mig ju med respekt och det känns som om du tar mig på allvar?"

" Ja, jag måste det. Du försöker vara positiv och glad trots att du har så ont, jag måste ta dig på allvar. Vad annat kan jag göra?"

Nu är det inte bara smärtan längre. Inte bara yrseln.  Jag börjar hamna i en depression. En riktig sådan. På grund av smärtan. På grund av att jag inte kan leva mitt liv så som jag vill leva det. 

Jag är så rädd för att läkarna, på neurologen, kommer säga "lär dig leva med det". 

Jag är så rädd för att de ska säga att de inte kan bota, hjälpa mig.  För jag vet inte om jag kan leva med det.

Inte i längden 

Imorgon känner jag mig säkert bättre.  Hoppas jag.  Måste jag.  

I´m going down!  Idag är det inte roligt att vara jag.  Det har det förvisso inte varit på ett bra tag, men idag är det ännu sämre. Nu har jag nämligen lyckats dra på mig en förkylning, för jag vaknade inte bara av helvetesmärtan utan även med ont i halsen och snörvlig.  Känner mig småfebrig, och huvudet värre än normalt. Alltså värre än jag brukar ha det på eftermiddagarna.  Jag känner att jag börjar bli rejält nedstämd.  Jag är yr ofta. Drar jag djupa andetag blir jag alldeles snurrig. Man kan ju tycka att man skulle få mer syre om man andas djupt men istället blir yrseln värre. 

Inatt drömde jag om dessa chipsen. Jag vill egentligen bara hyra  någon bra film och möla in chips och bakelser.  Jag vet ju att jag bara kommer må sämre efteråt men längtan är så stark nu. 

Om några veckor fyller jag år.   Min önskelista är som följer:

1)    Jag vill bli frisk, smärtfri och kunna träna och orka jobba igen.  Detta är överst på önskelistan och något ingen annan kan ge mig.  Jag kan bara önska att det blir så.  Och om det inte blir så att jag får lov att bli frisk och smärtfri, pigg och glad,  så önskar jag mig att jag lär mig hantera smärtan, och få må så bra som jag kan må, och åtminstone kunna träna igen, även om inget annat funkar.

2.   Jag önskar mig en Fransk Vädur.  Jag tycker vädurarna är så himla fina, och djur får mig att må bra även om jag mår dåligt.  

3) En Ullaredsresa!  Jag har inte så gott om kläder längre, så jag skulle verkligen behöva göra en inköpsresa till Ullared.

4)  Nya glasögon och ny frisyr....men det kommer det bli förr eller senare oavsett.

Sådär!  Nu ska jag motarbeta mina impulser att gå bort och köpa chips! 

Dottern har fått för sig att jag måste ha klänning på hennes skolavslutning.

Jag har aldrig klänning, såvida det inte är typ begravning. Därmot har jag många klänningar i garderoben, sällan eller aldrig använda.  Jag tycker jag ser ut som en valross i klänning, men jag har insett att det jag ser i spegeln kanske inte är samma andra ser.  Så därför ska ni få vara smakråd.

Klänningar

Vilken klänning skall jag använda på dotterns avslutning?

1.

Klänningen ovan är två år gammal och aldrig använd, annat än när jag provat den.  Jag tycker den är jättesöt och så men den är inte jag.  Och sedan tycker jag att jag ser gravid ut i den.

2.

Den här har jag använt någon mer gång...typ 2 gånger på två år.

  3.  

Den här klänningen är väl den jag känner mig mest hemma i. Har använt den då och då till vardags.

4.

Den här är dotterns favorit.  Dock inte min, för här är jag valross XL.

Så vilken tycker ni bäst om? I vilken klänning ser jag mest fördelaktig ut? 

Frisyrer

Jag har ett halvt kilo till att gå ner och när jag gjort det ska jag klippa mig som belöning för då har jag gått ner 10 kilon som suttit stenhårt.

  Så här ser jag ut idag.  Problemet när det gäller frisyrer är att man kan tycka en frisyr är snygg, men huruvida den passar på en själv är en annan femma.  Jag brukar inte tycka om att lägga mycket tid på håret.  Idag lägger jag ingen tid alls.  Jag borstar det någon gång i veckan, oftast efter tvätt.

Vad tror ni jag skulle passa i?  Jag har några förslag som jag gillar.

1                             2                                     3                              4

Ettan är en vågad frisyr, och jag älskar färgen, jag skulle gärna haft den färgen.  Tvåan ser lite hafsig och slarvig ut, jag gillar det.   Men varje gång jag klipper mig kort brukar jag ångra mig efter ett tag och sparar till långt igen.  Men när det blivit långt så tröttnar jag och så klipper jag mig.

Trean gillar jag skarpt, och funderar på om jag skulle passa i det.  Fyran ser lite mer söt ut, lite mer ordentlig.

Nästa gång jag klipper mig kommer jag även färga håret. Vad tror ni?  Någon av frisyrerna som skulle kunna passa min fagra nuna?

Från det ena till det andra, här hoppas det vilt!

Nu har jag fått tid till neurologen, i slutet av juni på min födelsedag.  Känns lite kymigt att tillbringa en dag på Akademiska på min födelsedag. Men med lite tur kanske de kan ge mig positiva besked så jag blir frisk och kan komma igång igen.

Så.! Nu kan ni sätta igång och kommentera!  Vilken klänning och vilken frisyr?