Det händer att jag läser litteratur och texter som handlar om att välja livet.  Att man med sitt tänkande väljer det liv man vill leva, positivt eller negativt.  Det har tagit mig 35 år att vända mitt tänkade från negativt till positivt.  Jag tänker varje dag på något jag är tacksam över, jag har skrivit om det i något inlägg nedanför.  Och jag försöker verkligen tänka positivt också. 

Idag är jag till exempel väldigt glad över min hund.  Så som jag har mått de två sista dagarna, när min smärtsamma huvudvärk har ökat i tidsomfattning, så skulle jag utan hunden, troligtvis legat i sängen dessa två dygn. Inte gått upp för annat än att gå på toaletten och till teven.  Tack vare hunden har jag gått upp, gått ut.  Jag har haft små lydnadsessioner med honom när jag inte orkat gå så långt.  Och hunden tycker om nu när jag är hemma och sjuk.  Och jag tycker om att kunna gona in ansiktet i hans päls. Det är livskvalité.

Men jag tänker att det är inte alltid lätt att välja att må bra, om man mår dåligt, för ofta väljer samhället åt en.  Det är lätt för mig att nu, som sjukskriven, de perioder jag mår bra, att se guldkornen.  Men låt säga att det visar sig att jag inte har någon godtagbar diagnos, att fk säger som de gär till så många andra kronisk sjuka " det är inget fel på dig, gå och jobba!" . 

När samhället motarbetar dem som faktiskt är sjuka och mår dåligt, som inte kan eller orkar jobba, då är det inte så lätt att "välja" att må bra.   Många med kronisk smärta lever utförsäkrade i ekonomisk fattigdom, för att de inte klarar av att arbeta, medan FK anser att de visst kan arbeta.  Då är det inte så lätt, då känns det nästan självklart att man hamnar i en depression. 

Min värsta rädsla är att den här smärtan är en nervsmärta som liksom mina fibrosmärtor, inte går över. Att det inte finns något att göra.  Att jag får leva med den.  Och måhända att jag kan göra det, men inte om man även har oket att man måste komma ut i arbetslivet igen.  

Nu har jag en anställning som jag är sjukskriven ifrån, och i bästa fall så är denna smärtan något man kan gör något åt. I värsta fall får jag leva med det. Men det säger sig självt att det går inte att arbeta med en smärta som gör att man måste fokusera på sin egen andning, och som man många gånger faktiskt svimmar av. 

Finns ingen arbetsgivare som vill anställa en på de villkoren.   Ändå är det detta FK begär av många av mina ytliga bekanta som är i denna situationen.   "Kan du torka dig i röven, så kan du jobba heltid". 

Jag blir skrämd av det jag hör många av mina utförsäkrade bekanta berätta.  De utkämpar ett krig mot myndigheter, och vissa väljer till och med att avsluta sina liv i förtid för att de inte orkar kämpa. 

Jag väljer livet....men väljer livet mig?  

Det känns som att välja mellan pest eller kolera.

Jag pratade med läkaren igår som sa att de inte kunde göra mer för mig nu, mer än att vi avvaktar röntgenresultatet.  Idag var det som vanligt.  Fast jag har inte kräkts på två dagar!  

Men helvetesvärken var där ändå.  Försökte stå ut en stund, sedan tog jag två citodon.  En stund senare blir jag yr och somnar/svimmar.   Så vaknar jag igen strax innan 12.  Av att en påle körs in i skallen på mig.  

Så ska det inte vara.  När jag vaknar ska jag må bra och känna mig frisk, så har det varit tidigare i veckan.

Men klockan var mycket och jag var tvungen att ta ut hunden kosta vad det kosta vill.  Tog ytterligare en citodon och gick den lilla runden på 800 meter med hunden.  Kände mig svimfärdig, och tack och lov så har jag en stor hund, så jag tog tag i honom, lutade mig framåt.  Och så stod vi och "pussades" en stund innan jag kände att jag kunde gå tillbaks. 

Nu är jag fullproppad med diverse värktabletter, ligger i sängen.  Har ont, är yr och har ont i ögonen.  Läkaren gav mig ett alternativ och det var att läggas in.  Jag känner att jag stretar emot, men nu när jag har lika jävla ont trots att klockan är halv tre....Jag vill inte läggas in.  Det finns inget som är så långtråkigt än att ligga på sjukhus. Det ger mig ångest bara att tänka på det.  

Jag vill bara bli frisk. Känna mig frisk.  Är det för mycket begärt?

För lite mer än 10 år sedan fick jag en liten flicka via kejsarsnitt.  Vid detta snitt tog inte bedövningen som den skulle.  Jag var bedövad de två översta hudlagren och sedan en obeskrivbar skärande smärta.  Man hällde lokalbedövningsvätska rakt i snittet på mig, men smärtan var endock den värsta jag upplevt.  De knappt 6 minuter snittet tog från det att jag kände smärtan till att jag var ihopsydd var de längsta i mitt liv.  Men jag stod ut, för jag fick något underbart i slutändan. Min dotter. 

Efteråt har jag alltid använt denna situation när jag har beskrivit min smärta för läkare.  På en skala 1-10 så var snittet en klar tia. Så när man frågat om min värkproblematik så har jag jämfört med snittet,och ligger då ca 4-5. Spänningshuvudvärk ligger på en 3;a kanske.  Migrän runt 8. Värsta tänkbara smärta har alltså varit när jag blev snittad och inte bedövningen tog.  Det finns säkert ännu värre smärta, som jag inte kan föreställa mig. Att vara fångad inne i ett eldhav och brinna i kroppen kan jag tänka mig är värre.

Det var då det. Nu har något annat fått överta nummer 10 på skalan.  Och den smärtan ger mig ingen bebis som belöning, inte ens en hundvalp.  Det jag upplever på morgonen, den smärtan har fått överta plats nummer 10. 

Jag vaknar, kräks och det är i sig inte trevligt, men gör inte direkt ont.  Men pålarna eller hornen som stöts in i hjärnan och ända ner till svanskotan det är 10. Värre än att bli snittad utan bedövning.  Jag kan liksom inte göra annat än att leva i smärtan där och då.  Fokusera på att andas och fortsätta andas genom stötarna tills jag somnar eller tuppar av. 

Jag undrar hur det är möjligt att ligga på högsta tänkbara smärtnivå under morgon och förmiddag.  Jag fick ju en känning av det även efter mitt träningsförsök igår, även om det mer var en 8:a än en tia. 

Men hur är det möjligt att ligga på en 10;a på morgonen och under kvällen bara ligga på en 3-4;a på kvällen?

En sak är säker dock, och det är att i längden kommer jag inte fixa detta. Jag har ett liv att leva också, och kan inte börja dagen kl 13. Eftersom jag inte vet varför jag har det så här eller vad som triggar så finns en rädsla att det kan komma när som helst. När jag inte kan lägga mig i sängen.  När jag är ute och kör bil...livsfara. Och jag vill inte bli rädd för att leva...

Jag har sedan gårdagens träningsförsök inte vågat mig på att träna igen, men imorgon tänkte jag testa att köra lite styrka och se hur kroppen svarar på det. 

Det finns inte tillräckligt med svordomar för hur frustrerad jag känner mig.   Jag försöker ha en positiv attityd. Jag försöker verkligen.  STORA SMILEYS!  

Jag har i större delen av mitt liv varit en människa som sett glaset som halvtomt. Som tyckt synd om mig själv. Ältat och vältrat mig i självömkelse och sett alla andra som mer lyckade människor än mig.  Jag har förväntat mig misslyckande och inte varit förvånad när jag misslyckats.  De saker jag lyckades med....ja...de såg jag nog inte eller ursäktade med att alla har tur någongång.  Så vart det en period i mitt liv då jag knappt kunde gå, det var bara ont,ont, ont och allt var bara fel,fel,fel.  Jag började känna att jag var en belastning åt dem jag älskade.  Jag kunde gå åt två vägar.

    Jag kunde ta livet av mig. Att leva mitt liv i värk och smärta tilltalade mig inte.  Eller så kunde jag välja livet.  Jag valde livet.  Jag började skriva en tacksamhetsdagbok.  Tror det var Mia Törnblom som gav ett sådant råd.  Tre saker skulle man skriva varje kväll, som hänt under dagen, något man var glad över, tacksam över eller stolt över, något som varit bra eller roligt. .   I början så bestod meningarna mest av.   1. jag andades.  2) Såg på House 3) Jag kunde gå.

Så småningom blev meningarna 1) Solen sken 2) Jag var ute 3) Barnen klagade inte på maten.

Senare fick jag utöka antalet meningar för jag såg fler fördelar med varje dag.  Denna handling har medfört att även när det varit som mörkast, när jag haft som ondast så ser jag något bra med varje dag. 

Denna vecka har varit jobbig för mig.  Jobbig för att jag varit sjukskriven.  Jobbig för att jag i perioder får så ont i huvudet att jag på rent allvar vill hugga huvudet av mig. 

Imorse vaknade jag, sprang och kräktes som vanligt.  Sedan skyndade jag mig att fixa sonens ryggsäck då han skulle på scoutmöte.  Pang! Säger det i skallen.  Noshörningshornen trycks in genom skallbenet och smärtan fortplantas ner till svanskotan.  Jag slänger i mig värktabletter och lägger mig i sängen.  Så fort ena smärtan ebbat ut kommer en ny attack, igen och igen och igen.  Hade något gett mig en köttkniv och sagt det går över om du skär av dig skallen............då hade jag gjort det.   Blir yr av smärtan trots att jag är sängliggandes och sedan tuppar jag av.  Jag vet inte om jag svimmar eller om jag somnar, men när jag vaknade igen några timmar efteråt, så var värken borta. 

Trots detta tycker jag ändå jag haft en bra dag idag.  Vackert väder, och jag har gjort saker som varit roliga.  Eftersom jag tyckte jag mådde bra och att jag känner att bristen på motion gör att fibrovärken i armar och ben förvärras så ville jag testa att motionera.  Detta gjorde jag tryggt på Crosstrainern hemma.  Fem minuter och sedan sa det Pang!  Den här gången var det en kniv som kördes in i sidan av huvudet.  Försökte uthärda, men det var bara att kliva av, sluta och ta en dejt med värktablett och säng igen.

Och även om jag försöker se positivt på saker så gör bristen på träning mig så frustrerad, just eftersom jag vet att min fibro blir värre utan rörelse och motion.  

Just nu känns det som om jag går omkring på ett minerat område och när som helst kan en mina explodera, det gör att jag inte kan slappna av riktigt.  Jag spänner mig, och det är inte heller bra. 

Om 2,5 vecka är det tänkt att jag ska springa vårruset.  Jag hade som mål att klara 5 km på 30 min.  Nu har jag inte tränat på över en vecka.  Och jag VILL träna!  Dagen innan vårruset har jag fått tid för hjärnröntgen.  

Men nu är frustrationen stor. Jag vill komma igång nu.  Och jag vill inte ha ont i huvudet mer.  Jag vill inte kräkas.

Vissa menar att man ska acceptera sin situation som den är, och visst, visar det sig att jag har hjärncancer eller annat så får jag göra det.  Men om allt ser bra ut?  Om smärtan bara finns hos mig?  Hur ska jag då kunna acceptera?  Jag måste lära mig att dansa i regnet.

Det finns ett ord jag är rädd för.  Det är inte tumör, det är inte cancer, det är inte hjärnlös.

Jag har nu fått en tid för hjärnröntgen, bara för att utesluta ovälkomna gäster. 

Vid samtalet med läkaren igår sa han ordet jag är rädd för. 

Jag berättade att en ny form av huvudvärk dykt upp.  Jag kräks på morgonen, utan någon större förvarning. Mår inte illa eller så. Efteråt så känns det som om två pålar eller horn sticks in på varsin sida av huvudet. Jag kan nästan höra hur skallbenet krasar, och smärtan jag känner är obeskrivbar. Den fortsätter i bakhuvudet och ända ner till svanskotan där den ebbar ut.  När den ebbat ut kommer nästa attack och sedan nästa.  Efter en obestämbar tid av attacker så tuppar jag av/svimmar eller somnar, vaknar igen runt lunch och känner mig mer eller mindre frisk, med bara vanlig normal spänningsvärk. 

Framåt eftermiddagen så känns det som om jag är helt frisk och spinner planer på att träna och jobba dagen efter.  Och dagen efter börjar det om.  Det har varit så sedan i måndags.

Läkaren sa: Det låter som om det är någon form av nervsmärta.  Nervsmärta, detta förhatliga ord.   Hade han sagt att det låter som hjärnhinneinflammation, eller det låter som om du har en tumör eller c-vitaminbrist, så hade man åtminstone kunnat behandla. 

Är det nervsmärta?  Och hur hanterar jag det i så fall? Fibron hanterar jag med motion. Åtminstone gjorde jag det innan jag blev yrkesarbetande.  En huvudvärk som är mer handikappande en migrän?  Nåja...jag ska inte ta ut något i förskott.  Jag försöker tänka positivt. 

Men jag kan inte låta bli att få känslan att det alltid måste vara något.  Att man helt enkelt inte ska få må bra. 

Men jag kommer igen!  Jag kommer igen!

Man ska inte läsa om sjukdomar, då man oftast har symptom som passar allt. 

Men jag har nu beslutat mig att jag gör ett besök på akuten imorgon.

Citat från Netdoktor.se;

"En hjärntumör ger olika symptom beroende på var den sitter. Symptombilden kan skilja sig mycket från fall till fall men det finns dock några symptom som är vanligt förekommande. Huvudvärk är ett sådan. Man beräknar att runt 70 procent av alla med hjärntumör får huvudvärk någon gång under sin sjukdomstid. Nydebuterad huvudvärk som tilltar och som är värre på morgonen och efter ansträngning är viktiga varningstecken.

Ett annat vanligt förekommande symptom är epileptiska anfall. Det kan vara pirrningar, domningar eller ordenliga kramper i någon muskelgrupp eller hela kroppen. Vid nydebuterad epilepsi bör man utesluta hjärntumör som orsak.

Andra symptom som man bör utreda är synbortfall, förlamning i en eller båda kroppshalvor samt svårigheter att tala eller förstå talat eller skrivet språk."

Sedan feburari har jag två olika sorters nytillkommen huvudvärk.  Huvudvärken är alltid värre på morgonen.  Dock inte efter träning...mer än i går. 

Pirrningar, domningar och kramper har jag haft i två år om inte mer.

Citat från Ganima.info.se

"En av de vanligaste tidiga symtom på en hjärntumör är huvudvärk . Huvudvärken kommer vanligtvis vara den starkaste när personen vaknar upp på morgonen , och i början kommer det att komma och gå under dagen . Eftersom tumören växer huvudvärken kommer att bli vanligare och mer smärtsam . En annan tidigt symtom som är starkare på morgonen är illamående . Personen kan vakna på morgonen kände sig så äcklig att hon måste kräkas . Precis som med huvudvärk , kommer illamående bli mer intensiv som tumören växer . "

Illamående är jag.  Och nu känner jag mig helt säker på att jag har en hjärntumör.  Så imorgon så vill jag ha hjärntumör utesluten.  En gång för alla.

Jag känner mig frustrerad och nästan lite rädd. 

I fredags vaknade jag, kände mig bubblig i magen och illamående.  Springer in till toaletten och kräks, och kräks, och kräks.  Kändes som om det aldrig tog slut.  Sjukanmälde mig och gick tillbaks till sängen och somnade om.  Var illamående fram till eftermiddagen, men inget mer.  På kvällen åt jag som vanligt och kände mig bra igen. Lördagen kände jag mig frisk så när som på att jag inte orkade träna. 

Söndagen kände jag mig ännu friskare och försökte träna.   Först sprang jag 1 km, tappade andan, fick ont i halsen och det kändes inte alls bra.  Fortsatte gå, och jogga om vartannat. Mäktade med ytterligare 2 km, innan jag gav upp.  Kom hem, duschade och det kändes fortfarande inte bra.

Efter några timmar kände jag mig febrig och hade en konstig huvudvärk.

Föreställ er att ni drar in luft och sedan håller andan. Håll andan, fortsätt.  Precis den känslan ni har innan ni måste andas för att inte tuppa av där har ni min känsla.  Fast jag höll inte andan.  Det kändes inte som migrän. Men jag tog en migräntablett ändå på kvällen.  Under natten hade jag feber till och från.  Åtminstone kändes det som feber. 

Och i morse var jag förvisso feberfri men hade den mysko huvudvärken igen.  Som ett starkt tryck, vars enda sätt jag kan beskriva det som är att hålla andan länge.  Tog ytterligare en migräntablett och det kändes faktiskt som om jag svimmade av när jag låg i sängen.  Vaknade närmare 12 igen.  Feberfri och huvudvärksfri. 

Gick ut med hunden, men det kändes inte bra det heller. 

Jag har varit på väg att ringa akuten 2 gånger sedan igår.  Men sedan när det väl försvinner och när jag är feberfri så känner jag mig nästan frisk.  Då undrar jag om jag överdriver.  Kanske inbillar mig.  Det är inte vanlig spänningsvärk, inte vanlig migrän, inte den här blixthuvudvärken jag kan få.   Från och till mår jag rejält illa också.  Som om jag vill kräkas, men gör det inte.   Men jag har inte ont i magen. Inte som vid magsjuka.  Snarare sådant illamående som kan uppträda vid stark yrsel, men jag känner mig inte direkt yr heller....eller jo..ibland när trycket i huvudet blir för högt. 

Ni vet när man bara vill öppna munnen och andas in när man hållit andan för länge. 

Samtidigt som jag känner mig lite rädd och inbillar mig alla saker som hjärntumörer och att jag kommer dö, så är jag rädd för att kontakta läkare.  De har sällan tagit mig på allvar tidigare.  Varför skulle de göra det nu?  

Och varför blir det så här nu?  När jag precis börjat jobba igen. Skuldkänslorna bara väller över mig, jag sviker barnen på förskolan, kollegorna och chefen.  Och jag sviker mig själv och min familj. 

Känner mig trött och frustrerad. Sist jag tränade var i tisdags. Det känns som om det var en evighet sen.

Idag, fredag var en dag jag skulle sluta tidigt på jobbet.  Jag hade planerat att åka direkt till gymmet.  Men planer har man ju bara för att de ska kunna brytas.   I morse kräktes jag och resterande av dagen har jag haft ont i musklerna, mått illa och haft ont i magen. Jag känner mig så frustrerad!! 

Jag har köpt tre dvd-filmer som jag tänkte köra när jag inte har tid att träna.

Jag är något av en Jillian-fan så därför köper jag hennes dvd:er.

Som svar på vad jag ska lägga mina friskvårdspengar så har jag köpt ett abonnemang på Viktklubb.se.  Har en del pengar kvar som jag sparar.  Men först vill jag bara bli frisk. 

Så länge jag har ont i foten eller mår illa så blir det ingen träning.  

Jag hoppas definitivt att jag är frisk imorgon då jag ska på hundkurs.