Även fast det var helg och nationaldag idag så började den här dagen på samma sätt som den gjort den senaste månaden.  Vid 11-tiden stod jag på benen, och alldeles utanför oss hade orten dukat upp till nationaldagsfirande med springlopp och marknad.   Hela familjen gick ut på marknaden med hunden.  Jag gillar marknader, men jag känner mig lite lurad och sviken när kommun och lokalmedia går ut med att det ska vara marknad och så är det bara ca 100 meter gata med ett 50-tal stånd om ens det.   Det ska vara många stånd, och det ska vara många säljare, och när 5 stycken tält innehåller de lokala partierna så känner jag mig sviken. 

Hur som haver, så blev nationaldagsmiddagen hos hos Tacos, och efteråt drabbades jag av en yrsel som inte var av denna värld.  Jag var tvungen att lägga mig, och vaknade när mannen kom och väckte mig.  Troligtvis hade jag svimmat av i sängen, eller somnat...jag vet inte.

Min nattsömn blir sämre och sämre, för jag har ondare och ondare i kroppen. Just nu så är jag väldigt öm i min högra underarm,  den känns brännskadad, och jag kan inte ha något emot den, ergo kan jag inte gå och lägga mig för det gör ont.  Lederna och musklerna har börjat värka igen , och muskelvärken som känns som träningsvärk men inte är det, är tillbaks igen.  Allt för att jag inte kan träna eller bli anfådd. 

Jag läste klart Migränyoga igår, och blev glad för de flesta övningarna har jag redan lärt mig på en tidigare yogakurs, speciellt andningen är jag glad för att jag fått lära mig.  Nu gäller det bara att hitta minst 30 minuter varje dag att praktisera detta. 

Man ska göra ett visst antal övningar 40 dagar i rad, och missar man en dag måste man börja om igen.  Och enligt författaren var det absolut svåraste att faktiskt ta sig tid att göra dessa övningar varje enda dag.  Det kan jag tänka mig, det gäller att ha disciplin att faktiskt göra övningarna.

Jag var hos läkaren igår. Igen.  Den här gången den bra manliga läkaren. Han är bekymrad för mig, till skillnad från den kvinnliga som jag träffade förra veckan som tyckte att jag kunde gå tillbaks till jobbet, och träna lugnt oavsett huvudvärk och svimningar.

Det tyckte inte min manliga läkare.  Att jag svimmar när jag blir lite anfådd och varm tyckte han inte var något bra tecken. 

Han pratade om  Hortons huvudvärk , men trodde ändå inte att det var korrekt eftersom man förvisso kan svimma av smärta, men man svimmar inte annars.  Och huvudvärken kommer redan när man sover, man vaknar alltså med den, medan min debuterar oftast när jag ställt mig upp och tagit några steg.  Och att den kommer tillbaks vid fysisk ansträngning, det gör inte Hortans.

Jag tar fortfarande värktabletter på morgonen, även om de inte hjälper nämnvärt, dock gör de mig lite mer groggy och jag somnar lättare om. För att vakna utan värk....eller utan helvetesmärtan, för vanlig spänningsvärk har jag ju. Jag är öm i hela skallen under resten av dagen. 

Nu är jag sjukskriven till midsommar. Troligtvis resten av sommaren också om det inte ger sig.

Men jag kan inte påstå att jag ser fram emot en sommar eller en semester när jag är invalidiserad halva dagen.

Nu håller jag på att läsa Migränyoga.  

Och ska bekanta mig med de övningarna, för att se om de på sikt kan hjälpa. 

Jag ställde mig på crosstrainern idag, trampade på väldigt låg intensitet.  Jag tänkte att om jag kör sakta, och långsamt så att jag inte blir varm, men även om det var långsamt och lätt, så efter fem minuter så började pulsen öka, och andningen blev LITE snabbare, även om det var i prattempo.  Men det räckte för att sätta igång dagens andra smärtattack.  Tack och lov håller det inte på lika länge, utan verkar ge sig efter en kvart , tjugo minuter.

Måste höra med er läsare om ni känner igen detta fenomenet. 

I perioder under en lång tid har jag haft/fått pirrningar...eller som små elektriska stötar, känns ungefär som när man har en tensapparat, det vibrerar liksom i läppar, fingrar, panna,  och på framsidan av vaden.

Det gör inte ont, inte alls, men det känns lite obehagligt.  Detta har varat sedan jag vaknade idag. Känns lite mer när jag går och rör på mig.  Det känns väldigt mysko.  Är detta något som ni andra känner igen, eller är det en konstig åkomma bara jag dras med?

Något jag saknar, och alltså verkligen saknar, är träningen. Jag trodde aldrig att jag skulle komma till en sådan punkt att jag längtar efter att få träna och köra slut på kroppen. Jag som alltid avskytt att träna.

Jag vill kunna powerwalka igen, och jogga. Jag vill kunna gå till gymmet och köra slut på kroppen, och överrösta fibrosmärtan med riktig träningsvärk. 

Just nu är känslan så stark att jag funderar på att gå ner och köra ett pass även om jag svimmar av det. Det är helt sjukt, att min kropp blir sämre av det som gör mitt psyke starkare.  

Jag känner mig som en treåring, vill bara lägga mig ner på golvet och sparka med benen och skrika "JAG VILL!!!!".

Alltså jag bryr mig inte om jag förlorar jobbet, jag bryr mig inte om om jag inte kan sköta hushållet, bara jag får TRÄNA!  Känns som jag har hakat upp mig på något här.   Samtidigt räcker det med att jag ligger i sängen och spänner mage och core området, för att känna mig yr och svartnig i ögonen.  Vad? Varför? 

Varför nu? Varför jag? 

Suck.......

Sitter här. Klockan är närmare midnatt.  Och det låter kanske lite lustigt med tanke på mitt tillstånd, men jag upplevde en stund av lycka.  Och varför skulle jag inte göra det?   Jag tänker på de som är kroniskt sjuka, döende. Man tycker så synd om dem, men många gånger är det just dessa personer som verkligen tar vara på lyckan i livet.

Jag satt och tittade på 50/50 och blev bara så lycklig.  Det var en sorglig scen och tårarna rann.  Hunden låg ute i hallen och...jag vet inte om han kände det på sig, men han kom studsandes in och kramade mig.  Kramade mig på hundars vis.  Han lade sig sig på ryggen och sprattlade fram och tillbaks.  Jag kunde inte låta bli att skratta.  Han muntrade verkligen upp mig och jag kände mig så lyckligt lottad.  Okej att jag mår skit större delen av dygnet, men en del av dygnet mår jag bra och mina djur....de är ren lycka.

När jag har som smärtsammast på morgon och förmiddag, så ligger Arcona hos mig.

Arcona han ligger hos mig på morgonen när smärtan är som värst.  Ibland ligger han bredvid mig, ibland på mig. Som för att hålla mig lugn.  För jag ska tala om att det jag upplever kan framkalla dödsångest hos vem som helst. 

Han spinner, han slickar mig på handen, armen eller benen beroende på var han ligger någonstans.  Han håller mig lugn, tills jag svimmar eller somnar. 

I början kände jag dåligt samvete för hunden när han inte fick komma ut förrän närmare 12-13 på dagen.  De erfarenheter jag tidigare haft av hundar och de hundar jag vuxit upp med har alltid gått ut första gången runt 7-tiden.  Jag trodde liksom det var någon praxis, att hundar behövde ut då.  Men Akrio, min älskade, livräddare till hund, han ligger och sover.  Han har inte alls det motionsbehovet mina tidigare hundar har haft.  Han är så glad bara han får uppmärksamhet. Sällskap.  Och jag känner mig bara så lycklig.  Att jag får ha just dessa djur.

Akiro, som inte tillåter mig att ligga avsvimmad, eller ligga på golvet överhuvudetaget.  "Upp och sitt, matte, prata med mig"!  Jag har tappat räkningen på hur många gånger han har väckt mig när jag tuppat av.  Vad skulle jag ha gjort utan dessa djur?  De håller mig uppe, tröstar mig, gör mig glad. 

Jag är lyckligt lottad, även om jag inte mår bra.  Förstår ni?  Det finns de som har det mycket, mycket värre. 

De som inte har en hund att krama när de behöver,

de som inte har en katt som lägger sig hos dem när de har ont,

de som inte har en man som kan hålla om en på natten när ångesten tränger sig på

de som inte har barn som kan distrahera och göra en tokig så man glömmer av hur dåligt man egentligen mår

Ja...jag är lyckligt lottad.

Ikväll är jag halvt gräsänka. Äldsta sonen är hemma men resten av familjen har åkt till svärmor.

När helvetesmärtan avtagit så traskade jag iväg till centrum för att hyra film, sådana filmer jag inte får se när mannen också ska se.  I den kategorin är alla svenska filmer, drama, kärlek tja..allt utom action och Sci-fi.

Så jag passade på att hyra följande filmer:

Jag har köpt frukt att mysa med. Chips och snacks är härmed bannlysta.  Det är väldigt mycket dyrarare att köpa vindruvor, päron och äpplen istället för 300 gram chips. Så det är tur att jag inte är fattig, för då hade det blivit dyrt att gå ner i vikt.  Det är det förvisso nu också, men nu är jag värd det.

Hursom...när jag kom hem efter att ha handlat och hyrt filmer så svartnade det för ögonen, och i nästa sekund slickar hunden mig i ansiktet, när jag ligger på hallgolvet. Han buffar på mig med tassen, och ger sig inte förrän jag svarar honom.  Man är ju lite desorienterad när man vaknar upp efter att ha svimmat.  De första gångerna höll jag på att få panik efter men nu är jag mest rädd för att göra illa mig.  

Jag har märkt att jag blivit ganska härdad.  Det som får Svensson att ringa 112  bryr jag mig föga om.  Jag får akuthuvudvärk,  jag får så ont att jag svimmar,  jag svimmar utan att ha ont.  

Hade läkarna varit bekymrade så hade nog jag varit det också.  Men de bryr sig föga...och varför ska jag hetsa upp mig då?  

Ikväll ser jag fram emot Hamilton och 50/50. En mysfredag!

Jag kom på sent i gårkväll att dottern skulle till tandläkaren tidigt idag. Det kunde bli spännande att kombinera ihop helvetesvärken med tandläkarbesök.  Jag vaknade kl 07 av en händelse, fast jag ställt klockan på 06.30 Alla barnen sov. Vi hade 15 minuter på oss.  Jag fick eld i baken, störtade upp ur sängen, samtidigt som stöten gick genom huvudet. Jag vrålade till och gick in och väckte barnen.  Jag tog värktabletter. Starka värktabletter. Delade dem så att de inte skulle ta så lång tid på sig innan de började verka. 

Jag fokuserade enbart på mig, andningen och det jag gjorde.  Att köra bil med helvetesvärken var en utmaning, men gick bättre än förväntat.  Hos tandläkaren satt jag ner och fokuserade enbart på mig själv. Jag vet inte vilket intryck jag gav, men jag kände ändå att jag ville testa att ta iväg henne till tandläkaren.  Någongång ska jag ju börja jobba och fixar jag inte det här så fixar jag absolut inte att jobba.  När tandläkarbesöket var färdigt så lämnade jag av dottern på skolan och åkte hem. 

Ni vet under en förlossning när man har värkar, då har man fullt upp med att ta sig igenom värkarna, man är så inne i sig själv, och blir man störd så blir man nästan ett monster " men föd själv då!!!" .  Detta är det närmaste beskrivning jag kan ge om vad jag går igenom. När jag kom hem så kändes det som om syret var på väg att ta slut, och det var en ren befrielse att lägga sig i sängen, blunda och lägga en kudde över huvudet.

När jag vaknar igen så smattrar det på taket.  Helvetesvärken har gett sig men jag hade en konstig känsla i huvudet.  Tinningarna hade ingen känsel, och huvudet kändes som en hjälm av blåmärken, ömt och svullet. 

Jag blir mer och mer trött, trots att jag inte borde det. Spänningsvärken är värre än normalt.  Jag försöker att inte ta värktabletter när jag "bara" har huvudvärk men jag ska ju fixa att vara mamma också.  Inte nog med att den här skiten gör att jag inte kan träna eller jobba, men jag har ytterst lite tålamod med barnen.  Jag har blivit ljudkänslig, och är det hela tiden, inte bara när det är som värst.  Men nu har jag klagat nog för idag.

Ingen idé att gråta över spilld mjölk.  Läget är som det är.

Nu är klockan midnatt och jag är helt smärtfri.  Jag har blivit rädd för att gå och lägga mig för de tidigare 3 veckorna har jag vaknat upp till en mardröm.  Genom att vara vaken så länge som möjligt drar jag ut på mardrömmen så länge som möjligt.

Jag har en yoga dvd.  Jag har aldrig använt den, vet inte varför, det har bara inte blivit av.  Den ska jag börja använda nu.  Istället för att tråna efter konditionsträning som jag för närvarande inte klarar.  Yoga sägs vara bra mot både det ena och det andra. 

Pilatespasset som jag hoppades på var även det ett för intensivt pass.

Imorgon blir det kontakt med läkaren igen, och jag hoppas att den manliga bra läkaren är där.  Jag har den senaste veckan fått en ökad svimfrekvens.  Idag försökte jag träna efter en träningsdvd, och jag fick inte ens huvudvärk utan svimmade med en gång, och vaknade lite omtöcknad en bit in i dvd;n.  Jag var lite desorienterad men antog att jag hade tuppat av eftersom jag låg på mage på golvet.   Jag får vara glad så länge jag inte gör illa mig.

Nu blir det säng även för mig.

Jag är inne på min fjärde sjukskrivna vecka. Fortfarande inte ett dugg närmare en förklaring en tidigare, inte heller hur jag undviker attackerna.

Jag vaknar på nätterna och får en attack.  Lägger jag mig tidigt hinner jag med två attacker, en på natten och tidigt på morgonen/förmiddagen.

Jag kände mig så uttråkad förut, tänkte att jag skulle testa en träningsdvd.  Men fick inte ens huvudvärk utan svimmade ganska omgående. 

Nu känner jag att jag håller på att tappa greppet.  Det som fick mig att bli frisk, pigg och nästan smärtfri är det som gör mig sämre nu.   Jag känner att nedstämdheten är och knacka på och att den positiva synen är svårare och svårare att behålla.  När ska det här ge sig?  När är jag i form att jobba igen?  När kan jag börja träna?

Idag känns det ännu svårare för det var idag jag skulle springa vårruset.  Jag vill känna det där välbefinnandet som kommer efter ett bra träningspass.  Jag längtar efter att kunna gå ut och jogga.  Nu kommer jag ju få börja om från början igen. 

Jag svimmar eller håller på att svimma mer eller mindre varje dag. Men jag kräks inte så mycket längre, och det får jag väl ta som en bra tecken.  Smärtattackerna kommer 2-4 gånger per dygn och varar 2-4 timmar varje gång.

Det kanske inte är så konstigt att man blir nedstämd.  Och när jag blir nedstämd finns det tre saker jag vill göra, 1) träning, vilket känns uteslutet 2) Shopping,  kortsiktigt är shopping den bästa medicinen som finns, fast det är dyrt 3)  Tröstätning, och det känns inte heller som ett bra alternativ.

Det är tufft nu.  Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, och som inte skiten med huvudet vore nog, så dras jag med fibroskiten också.  Jag har inte bara helvetesont utan jag har ont också. Men jag ger inte upp.  Jag tänker att jag kanske kan gå VÄLDIGT sakta på CT;n.  Fast jag kommer upp i puls väldigt fort.  Knepig ekvation, men utmaningar är till för att lösas!