När man inte kan lita på vad kroppen signalerar, hur ska man bete sig då? 

Idag har de sista dagarnas "må-bra-ande" tagit ut sin rätt.  Jag har inte svimmat på snart två veckor. Det är bra.  Idag har jag dock varit yr och mojsig. 

Min h-e smärta har börjat ta sig i uttryck inte bara på morgonen längre utan även kväll och natt. Jag kan inte längre förutse den.  Nu har jag fått den två kvällar i rad. 

Om lite mindre än tre veckor ska jag till neurologen igen för att ta ryggmärgsprov. 

Man ska inte ta ut saker i förväg, men om det nu skulle visa sig att denna smärtan inte är behandlingsbar (annat än  under narkos eller starka sömntabletter) eller om den i värsta fall skulle visa sig vara kronisk.  Då vet jag inte vad jag kommer ta mig till.

Ärligt talat....Ända som hjälper är att ta krossade sömntabletter, men jag ökar ju toleransen hela tiden. 

Och att jag de 3-4 sista dagarna har utvecklat en h-e smärta som dyker upp någonstans mellan 20-22, samma liknande typ som på morgonen, dock inte lika pang på rödbetan, utan jag kan ana under några minuter att "nu jävlar är det kört!"

Jag har förvisso vara mycket mer fysiskt aktiv den sista veckan också. Om det har med saken att göra.  

Just nu känner jag mig nere.  Jag var så oerhört glad igår.  Det kändes så bra att träffa alla, att övervinna rädslor.  Men denna rädslan för den här smärtan är min största. 

Någon av er undrar säkert, varför i hela världen jag tar sömntabletter mot min h-e smärta.

Jo...det är för att under dessa timmar....timmar som under sista veckan utökats.....så är jag beredd att ta mitt liv. Så ont gör det. Bara de som opererats utan bedövning kan föreställa sig smärtan.  Jag är så förvånad över att jag inte skriker, att jag inte kastar mig fram och tillbaks. Att jag faktiskt kan verka behärskad......men det är jag inte. 

När jag väntade min yngsta son så hade jag förvärkar i flera veckor.  4 veckor innan han snittades hade jag regelbundna smärtsamma förvärkar i 5 minuters mellanrum.  Vet inte hur många gånger jag skickades iväg till BB, och barnmorskorna såg ju kontraktionerna, men ingen åverkan på livmodern.  Ibland fick jag hjälp att sova, och till slut så krävde jag att bli snittad.  När man snittade mig visade det sig att livmodern höll på att spricka.  Ett dygn till så kunde både jag och min pojke gått förlorade.  Det som hade lurat dem var hur behärskad jag varit när jag pratat med dem. 

Samma sak när jag väntade mellantjejen. En urdjävlig graviditet där jag i vecka 32 åkte in och sa att nu fick de ta ut ungen.  Det var inga förvärkar då utan snarare tusen nålar i livmodern.  När jag senare snittas i vecka 36+1 av humanitära skäl, så tog inte bedövningen.  Man skär i olika lager, och när de skrapade mig med en varm och en kall trasa så kände jag att de skrapade mig, men ingen smärta och inte huruvida det var varm eller kallt. 

De skär ett snitt och allt är bra...sedan nästa....då känner jag att det är jävligt fel.  Jag vill minnas att jag bönade om att bli sövd, men det bedömdes som mer riskfyllt att söva mig så man hällde lokalbedövning rakt i snittet. 

Jag fick lovord över hur duktig jag varit, och att de blivit imponerade över att jag faktiskt höllt mig vaken (och inte svimmat av) under snittet.

Den stora skillnaden mellan dessa smärtor och den smärta jag upplever nu är att jag fick en belöning för att jag uthärdade.  Jag fick de finaste bebisar man kunde tänka sig. 

Jag kan även tänka mig när man tränar mot ett speciellt mål. Man tar i så att musklerna värker. Det gör ont. Man kanske inte ens kan stå på benen sedan efteråt.  Men när man uthärdat så får man sin belöning. Smärta kan leda till belöning, inte tu tal om saken.

Vad är min belöning nu?  Varför skall jag uthärda en smärta likvärdig den på operationsbordet?

Då smärtstillande inte hjälper, så finns det ingen anledning för mig att ta dem. 

Igår kom jag hem vid 17-tiden någongång.  Vid 20-tiden kom h-e smärtan.  Först försöker man stå ut en stund.  Sedan går det inte. Krossade sömntabletter, men det tar en stund innan de verkar.  Vaknar på natten, försöker somna om.  För nackdelen med sömntabletterna är att de är just insomningstabletter.  Därför funkar de på morgonsmärtan.  Efter 3 timmar är de ute ur kroppen.  Så i längden funkar det ju inte.  Men vad funkar? 

Det kan väl ändå inte vara meningen att jag bara ska kunna fungera 4-8 timmar om dagen.

Nog med depp för en dag.  Imorgon skall jag må bra igen. Och det på det enda sättet jag kan nå välbefinnande. Träning.  Så får jag ta konsekvenserna efteråt. Det är så svårt att veta när man ska ta kroppens signaler på allvar. En normal frisk människa skulle in och sätta sig på akuten på studs när de får en sådan smärta som jag går igenom, troligtvis skulle de komma in via ambulans.  

Jag därmot sitter hemma. Ibland funderar jag på om jag ska ringa och kräva att de lägger in mig och proppar mig full med morfin.  Men just för att jag vet att de inte kommer proppa mig full med morfin, och när det väl går över, så känner jag mig bra....just därför väntar jag.  Uthärdar....men inte hur länge som helst.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...