De två sista dagarna har varit jobbiga. Kanske inte mer än rätt, då jag haft två dagar som varit bra.

Jag har börjat fundera över möjligheten att jag har någon form av parasit i kroppen. En Ailien.  Den försöker komma ut. Den sover. Och så vaknar den när jag går på toaletten under natten eller tidig morgons gång.  

Fast den försöker inte ta sig ut genom magen. Nej, den börjar med att skära med sina knivskarpa klor, eller svans för den delen. Börjar i pannan men får inget grepp. Fortsätter med bakhuvudet, skär längs ryggraden ner till svanskotan, som om den tror det är en dragkedja den försöker öppna. 

Den lyckas inte, och försöker igen, och igen, och igen, och igen.

Den vill komma ut. Den ger inte upp. Jag trycker ner ryggen mot sängen, jag böjer ryggen fram. Jag nyper mig i huvudet. Jag pressar spikmattan mot ryggen, spikkudden mot bakhuvudet, och spikbältet mot pannan.  Jag stönar, jämrar mig, gråter.  Kom ut din jävel!!  Eller stanna kvar, men bestäm dig för fan!!

Piller. Vatten. 

Stanna kvar då för helvete!!

Hjälp, den är på väg att ta sig ut!  Ringa läkaren?  Ringa psyket?

Parasiten med de vassa klorna och spjutsvansen blir trött.  Efter många timmars försök att skära sig ut ur mig, så blir den trött och somnar.  Efter flera timmars uthärdande, pinande och lidande så somnar även jag.  Och när jag vaknar sover min ailien lugnt.  Till nästa natt/morgon.

 Jag börjar tycka förklaringen känns ganska logisk.  Visst kan det vara så?  Det skulle förklara varför jag har så ont bara periodvis. Det måste vara jättejobbigt att försöka skära sig igenom en sådan hård ryggrad som min.

Den vill ju bara ut. Periodvis kommer jag på mig själv att jag kanske måste hjälpa den. Att komma ut. Kanske gör det mindre ont då.  Om jag tar en kniv från min sida.  Utifrån.  

Men sen somnar jag och när jag vaknar kan jag inte förstå hur jag tänkt, och hur ofattbart ont jag haft bara någon timme tidigare.

Fast det kan ju förståss hända att läkarna hittar någonannan förklaring. En medicinsk förklaring.  Något som vetenskapen kan förklara och behandla.  Något som inte gör min kropp spänd och hård efteråt ( för tydlighetens skull så är min kropp slapp och lös, men innefrån känns det spänt  

Något jag därmot inte kan förklara med en ailien är mina ökade sömnparalyser.   Någon enstaka gång kan man uppleva att man vaknar, men kroppen vill inte röra på sig. Du försöker öppna ögonen, röra händerna, röra fötterna. Men inget händer.  Det kan vara ganska panikframkallande.  Jag fick panik första gången det hände.  Jag hade full kontroll över tankarna och visste att jag var vaken, men kunde inte få kroppsdelarna att röra sig.  Efter 10-15 minuter (men känns som en evighet)  så återfås rörligheten först i fingrar, tår, händer via stickningar och sedan när man suttit och vickat på tåna och viftat på fingrarna svarar resten av kroppen.  När jag googlade på mitt tillstånd så hittade jag fenomenet "Sömnparalys". 

Men från att ha upplevt tillståndet kanske 4-5 gånger på 10 år så har jag bara sedan jag insjuknade i vad det nu är upplevt det 5 ggr, och i förrgår hela två gånger på samma morgon/förmiddag. 

Idag när jag varit och handlat, utan att känna vare sig yrsel eller svimfärdig, kände mig bara väldigt trött, slut, och utmattad när jag kom hem.  Jag lade mig på sängen, och sedan när jag skulle ställa mig upp lydde inte benen. Mycket obehaglig upplevelse. Det var bara benen , inte överkroppen, kunde röra på armarna och halvt resa mig upp. Men hur mycket jag än försökte kunde jag inte ens röra på tårna.  Tillståndet varade 1-2 minuter sedan fick jag tillbaka rörligheten.  Men obehagligt var det, så imorgon ringer jag neurologmottagningen och hör efter.

Imorgon är det fredag och imorgon skall jag ta hunden på en längre promenad och hämta vår bil som blivit lagad.  Så jag har bestämt mig för att det blir en bra dag imorgon. Visst!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...