Planen för idag var att gå min halvmil med hunden och sedan åka till gymmet.  Det var alltså planen. Först tar jag mig en sovmorgon och kommer inte upp förrän 10.30 Jag var väldigt trött.  Dottern hade blivit vrålförkyld igen.  Jag tog hunden och gick ut.  Men efter 3 km fick jag inse att jag också blivit förkyld.  Inte jättemycket men tillräckligt för att någon intensivare träning skulle vara utesluten. 

Dock var jag ute och gick 4 km stavång med bungypumpstavarna, och med alla små hundpromenader så kom jag ändå upp i en mil vilket jag får vara glad för.

Och just det här med att ständigt vara förkyld eller småsjuk sätter ju käppar i hjulet. Det var ju inte länge sedan jag var sjuk. Och innan dess var det inte länge sedan jag var sjuk heller.  Tyvärr vet jag inte hur mycket träningen spelar in i spelet när det gäller sjukan.  För det är alltid när jag tränat intensivt som jag blir sjuk.  Feber, hosta, ont i halsen. Flera dagar. Sedan på det igen när jag tror mig vara frisk, och efter det sjukt igen.

Det är svårt att göra upp ett schema om vad jag ska träna när. Och det är svårt att veta när jag ska ta sjukheten på allvar.  Är det på riktigt, eller skulle jag kunna träna ändå?  Eftersom jag inte kan lita på att kroppen säger ifrån när den inte orkar mer, för den säger ifrån hela tiden.  Läkaren säger att jag inte ska bry mig om mitt halsonda.  Träna ändå, säger de.  Att jag har ont i halsen beror tydligen på kroniskt spända halsmuskler. 

Ont i halsen och feber, då ska jag inte träna.   Så frågar jag läkaren:  "Min normaltemp ligger på 36,6.  Jag känner mig sjuk och febrig när jag har 37,2"

- Då kan du träna, säger läkaren.  Det är inte feber förrän du är uppe i minst 37,8. 

Har jag 37,8 så kan jag knappt stå på benen, då känner jag mig riktigt sjuk. 

Så enligt läkaren kan jag också träna när jag har ont i halsen och har 37,2.  

För er normala människor, som är friska och krya så kan jag be er tänka på de dagar ni varit riktigt risiga. När ni känt er helt säkra på att imorgon så kommer ni vakna med världens influensa.  Det värker i era leder och muskler, ni känner er förkylda, trötta, risiga. Så tar ni tempen och nog är det en förhöjning, ni ligger precis på gränsen till feber.

Det är ungefär vad jag känner dagligen. Varje dag så väntar jag på att det ska bryta ut.  Tänker nu att ni ska ger er ut att träna. Visst tar tanken emot.  Inte tusan känner ni eller ens orkar ge er ut i joggingspåret/ gymmet i det tillståndet.  Det gör jag. 

Jag går ut och går med hunden.

Jag kör min crosstrainer.  Allt med tanken för att jag kanske ska få känna mig frisk.  Att träningen ska göra mig smärtfri.  Det händer att jag tar riktiga klasser på gymmet, som spinning.  Och då bryter influensan ut på riktigt. Inte bokstavligt. Ingen läkare skulle säga till mig att jag har influensan, för jag har ju bara 37,6 i temp. 

Men för mig så känns det verkligen som influensa.  Och de gånger jag verkligen haft influensa så har det varit nära döden upplevelser.

Och det är svårt att utröna vad som är en riktig förkylning, när jag inte bör träna och anstränga mig, och när jag faktiskt kan strunta i tillståndet och träna.  Vad är vad?

Imorgon vill jag tex till gymmet och köra spinning och MRL.

Bör jag göra det eller ska jag strunta i det?  Jag vet inte.  Jag kan ju inte lita på min skitkropp! 

Jag har ont i halsen!

Jag har till och med ont i bröstet när jag andas djupt! 

Det tar emot när jag är ute och går. Svårt att hitta flow.   Det brukar vara just flow som brukar vara min markör på om jag är frisk eller inte.  Men för att veta krävs minst 10-15 minuters träning i högre intensitet.

Jag kan testa sådant hemma.  Ställer mig på crosstrainern och kör.  Då känner jag ganska snabbt om jag orkar eller inte.  Orkar jag inte kliver jag av och tar det lugnt.  Annars så känns det bra. 

Så kan man ju inte göra på gruppträning.  Så jag är lite frustrerad nu.  Frisk, sjuk? Sjuk ,frisk?

Inför 100 grymma dagar försöker jag hitta på en målformulering. 

Jag har anmält mig i kategorin kondition.  Egentligen ville jag anmäla mig i kategorin viktminskning, för det är ju det allt går ut på.  Jag vill ner i vikt. ....Eller vill jag det?  Är det det första jag tänker på? 

Är det inte egentligen att må bra?

Att få vakna utan värkande muskler och leder.

Att få gå en dag utan huvudvärk.

Att få känna mig pigg och frisk och kry.

Att ge läkarna på moppen. "Du får lära dig att leva med det här"  "Lära dig att hantera smärtan".

Varför ska jag hantera en värk jag inte har förtjänat?  Varför ska jag ha kronisk träningsvärk, utan att ha tränat? Nä, det förtjänar jag inte. 

Ska jag ha ont, så vill jag att det ska finnas en anledning!  Jag ska ha förtjänat värken!  Hellre riktig träningsvärk så jag knappt kan stå på benen, och veta att jag faktiskt förtjänat den.

Ett flertal läkare har talat om för mig att jag inte bör/ska springa eller hoppa, pga av mitt knä.

Kanske har de rätt, kanske inte.  Men jag vill ge mig chansen.

Jag äter två olika typer av mediciner som ger viktökning som biverkning (heja! ) så därför ville jag inte anmäla mig i kategorin viktminskning.  Min kropp håller nämligen kvar kilon som om det vore guld den bar på.

Jag valde kondition för att jag vill kunna jogga/ springa en halvmil, antingen utomhus eller på löpband beroende på knät.

Mitt mål är att jag efter dessa 100 dagar;

• då joggar jag obehindrat 5 km på 30 minuter.

• Jag kan köra en timme på crosstrainern 30 km utan att känna mig död efteråt.

• Jag ska även ha förbättrat coremuskulaturen så att jag kan jogga med en bra hållning, och inte se ut som en hösäck.

Nuläge är att jag får blodsmak om jag joggar så lite som 200 meter. 

Nuläge är att jag provat på att jogga på löpband och blev väldigt förvånad över att jag faktiskt kunde. Åtminstone en kvart. Och det är denna kvarten som gör att jag tror jag kan klara mitt mål efter hundra dagar, även om det känns som en omöjlighet.

Nuläge är att jag kan köra 1 timme på crosstrainern nätt och jämt 20 km. Och då är jag i ett nära döden läge.

Och sedan kommer vi till hur.  Hur ska jag klara av att uppfylla mina mål?  Och där är jag inte riktigt framme än.

Men en förhoppning är att viktminskning kommer på köpet och att jag motionen minskar smärtan och ökar endorfinkicken.  Min förhoppnining är att jag får känna mig frisk och pigg. 

Om inte annat kommer jag veta att jag har förtjänat värken.