Inför 100 grymma dagar försöker jag hitta på en målformulering. 

Jag har anmält mig i kategorin kondition.  Egentligen ville jag anmäla mig i kategorin viktminskning, för det är ju det allt går ut på.  Jag vill ner i vikt. ....Eller vill jag det?  Är det det första jag tänker på? 

Är det inte egentligen att må bra?

Att få vakna utan värkande muskler och leder.

Att få gå en dag utan huvudvärk.

Att få känna mig pigg och frisk och kry.

Att ge läkarna på moppen. "Du får lära dig att leva med det här"  "Lära dig att hantera smärtan".

Varför ska jag hantera en värk jag inte har förtjänat?  Varför ska jag ha kronisk träningsvärk, utan att ha tränat? Nä, det förtjänar jag inte. 

Ska jag ha ont, så vill jag att det ska finnas en anledning!  Jag ska ha förtjänat värken!  Hellre riktig träningsvärk så jag knappt kan stå på benen, och veta att jag faktiskt förtjänat den.

Ett flertal läkare har talat om för mig att jag inte bör/ska springa eller hoppa, pga av mitt knä.

Kanske har de rätt, kanske inte.  Men jag vill ge mig chansen.

Jag äter två olika typer av mediciner som ger viktökning som biverkning (heja! ) så därför ville jag inte anmäla mig i kategorin viktminskning.  Min kropp håller nämligen kvar kilon som om det vore guld den bar på.

Jag valde kondition för att jag vill kunna jogga/ springa en halvmil, antingen utomhus eller på löpband beroende på knät.

Mitt mål är att jag efter dessa 100 dagar;

• då joggar jag obehindrat 5 km på 30 minuter.

• Jag kan köra en timme på crosstrainern 30 km utan att känna mig död efteråt.

• Jag ska även ha förbättrat coremuskulaturen så att jag kan jogga med en bra hållning, och inte se ut som en hösäck.

Nuläge är att jag får blodsmak om jag joggar så lite som 200 meter. 

Nuläge är att jag provat på att jogga på löpband och blev väldigt förvånad över att jag faktiskt kunde. Åtminstone en kvart. Och det är denna kvarten som gör att jag tror jag kan klara mitt mål efter hundra dagar, även om det känns som en omöjlighet.

Nuläge är att jag kan köra 1 timme på crosstrainern nätt och jämt 20 km. Och då är jag i ett nära döden läge.

Och sedan kommer vi till hur.  Hur ska jag klara av att uppfylla mina mål?  Och där är jag inte riktigt framme än.

Men en förhoppning är att viktminskning kommer på köpet och att jag motionen minskar smärtan och ökar endorfinkicken.  Min förhoppnining är att jag får känna mig frisk och pigg. 

Om inte annat kommer jag veta att jag har förtjänat värken.

 

Oskar

18 mars 2012 00:40

Hej.
Till att börja med vill jag önska ett varmt lycka till!
Jag har också problem med mina knän. Försökte börja springa i somras men det gick inte. Jag satsar på att försöka gå ner ca 15 kilo innan jag provar igen.
Jag cyklar rätt mycket samt kör spinning. Tänker man på att trampa i en linjär rörelse med benen så är det väldigt skonsamt för knäna. Speciellt om man strampar lite snabbare på lägre växlar istället för tvärt om.
Kan rekommendera det om du vill ner i vikt utan att paja dina knän totalt.
Än en gång, lycka till!
Du fixar det!

http://motfinalivet.blogspot.com

 

Trollpackan kvastar in!

18 mars 2012 08:48

Du kanske inte ska börja med att jogga, särskilt inte om du har problem med knäna?
Jag tycker att du ska prova powerwalks och spinning, och sedan när du har blivit starkare och minskat lite i vikt så kan du börja att prova att jogga.Styrketräning är också bra, något kvinnor brukar glömma bort, för muskler förbränner mer fett än vad fett gör så att säga.

Lycka till!

http://www.trollpackan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...