Dagen har gått i mensvärkens tecken. Tänk dig någon som ger dig en spark i solarplexus.  Magen har ömmat och molat. 

Men jag gick ut och joggade ändå.  I hela 4 km!  Utan att stanna. Utan att gå.  Okej, det gick inte snabbt, det ska jag villigt erkänna.  Ca 8 min/km . 

4 km på 33 minuter.

Pulsklockan visade att jag legat mer eller mindre på övre delen av pulsnivån.  Så det var ganska högintensivt, trots att det inte gick särskilt snabbt.  Med det här så har jag klivit över en tröskel som jag aldrig trodde jag skulle lyckas med.  Att springa 4 km har för mig varit lika otroligt som om jag skulle springa 4 mil.  Jag trodde aldrig att jag skulle fixa det.  Men det gjorde jag.  För 1,5 år sedan så var jag i så dåligt skick att jag nätt och jämt kunde gå. Jag hade så ont, och jag har kronisk benhinneinflammation.  Läkarna sa att jag aldrig skulle kunna springa pga min gamla knäskada, pga mina knepiga fötter. Då var jag glad bara jag kunde gå en promenad utan att bli liggandes i flera dagar.  Jag ville kunna fungera. 

Idag joggade jag 4 km.  Jag går en mil.  Och jag mår bra av det.  Nu vill jag bara njuta av att må bra. Av att inte ha ont.  Jag vill njuta av att jag är så jävla bra!