Jag har hamnat i en dipp. Det började igår.  Hunden stukade foten, och haltade. Inga promenader igår, så jag bestämde mig för att ta en total vilodag, och inte ha dåligt samvete.  Det var skönt,  jag låg och läste hela dagen.  Men idag så hade jag ju bestämt mig för att träna.  Först så vaknade jag vid 12-tiden, och det är ju helt sjukt sent. 

Hunden gick normalt, men ändå ville jag inte gå någon långpromenad. Jag kände mig bara nere.  Ville bara skita i motion och viktminskning och möla i mig chips och glass och godis.  Ville bara ligga i sängen. 

Motivationen helt borta.  För vems skull gör jag detta?  Jag gör ju det för att må bra.  Jag vet ju att jag mår bra av det, av att träna och att röra på mig. Eller bra, men åtminstone bättre än jag gör när jag låter smärtan ta över.

Nu har jag ju anmält mig till vårruset.  Nu måste jag ju sätta igång med träning. På allvar.  

Jag har fått rannsaka mig själv. Och jag har kommit på att jag fortfarande inte är där att jag vill offra något för att nå något. Jag vill, tror och hoppas fortfarande, att allt ska komma av sig själv, utan att jag ska behöva ge upp något.  Bekvämlighet. Lathet.

Jag dippar......men jag kommer inte ge upp!

Jag kommer fortsätta kämpa. Och troligtvis kommer jag få jobb snart.  Då är det tre saker jag kommer unna mig.

  Det är Pulsklockan som jag tror kommer kunna hjälpa mig framåt, precis som runkeeper hjälper mig.

Jag kommer även investera i några PT-timmar. Någon som kan hjälpa mig på gymmet och hjälpa mig fram till de resultat jag vill ha.

Sedan kommer jag gå regelbundet till Osteopaten i orten, som är grymt dyr, men värd sin vikt i guld bara man har råd.

Träningen kommer gå före kosten.  För jag är fortfarande inte beredd att göra de förändringar som krävs för en större viktnedgång. Jag behöver en större disciplin än den jag har för att avstå när familjen äter gottis.

Men jag ska komma igen....redan imorgon.   En kort stund tog jag mig samman och tränade mage.