Jag har hamnat i en dipp. Det började igår.  Hunden stukade foten, och haltade. Inga promenader igår, så jag bestämde mig för att ta en total vilodag, och inte ha dåligt samvete.  Det var skönt,  jag låg och läste hela dagen.  Men idag så hade jag ju bestämt mig för att träna.  Först så vaknade jag vid 12-tiden, och det är ju helt sjukt sent. 

Hunden gick normalt, men ändå ville jag inte gå någon långpromenad. Jag kände mig bara nere.  Ville bara skita i motion och viktminskning och möla i mig chips och glass och godis.  Ville bara ligga i sängen. 

Motivationen helt borta.  För vems skull gör jag detta?  Jag gör ju det för att må bra.  Jag vet ju att jag mår bra av det, av att träna och att röra på mig. Eller bra, men åtminstone bättre än jag gör när jag låter smärtan ta över.

Nu har jag ju anmält mig till vårruset.  Nu måste jag ju sätta igång med träning. På allvar.  

Jag har fått rannsaka mig själv. Och jag har kommit på att jag fortfarande inte är där att jag vill offra något för att nå något. Jag vill, tror och hoppas fortfarande, att allt ska komma av sig själv, utan att jag ska behöva ge upp något.  Bekvämlighet. Lathet.

Jag dippar......men jag kommer inte ge upp!

Jag kommer fortsätta kämpa. Och troligtvis kommer jag få jobb snart.  Då är det tre saker jag kommer unna mig.

  Det är Pulsklockan som jag tror kommer kunna hjälpa mig framåt, precis som runkeeper hjälper mig.

Jag kommer även investera i några PT-timmar. Någon som kan hjälpa mig på gymmet och hjälpa mig fram till de resultat jag vill ha.

Sedan kommer jag gå regelbundet till Osteopaten i orten, som är grymt dyr, men värd sin vikt i guld bara man har råd.

Träningen kommer gå före kosten.  För jag är fortfarande inte beredd att göra de förändringar som krävs för en större viktnedgång. Jag behöver en större disciplin än den jag har för att avstå när familjen äter gottis.

Men jag ska komma igen....redan imorgon.   En kort stund tog jag mig samman och tränade mage.

 

Ida

12 april 2012 19:49

Min figur sitter mitt på magen i form av en mage som ständigt står rakt ut känns det som. Jojo, jag vet ju att det bara är skyr men det är ju ändå tänket i huvudet som det är fel på, att jag lixom inte kan motstå att ständigt ha något i munnen, och då spelar det egentligen ingen roll om det är en morot eller en påse chips.
Träningen fungerar för tillfället inte för att jag har drabbats av en jävla förkylning :(

Har du förresten läst Robines inlägg om att vänta på motivationen?

http://idacaroline.spotlife.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...