För de allra flesta fungerar det väldigt bra att jobba heltid och träna. Många tycker till och med att det är en förutsättning att träna för att orka jobba.  

Jag har en tid varit arbetslös, vilket gjort det lätt att träna och ha ont samtidigt. Tränar och sedan kan jag vila.  Jag känner mig osäker på huruvida jag skulle orka jobba efter träning.  På jobbet måste man vara skärpt och fokuserad, inte ha ont och knapra värktabletter.  Nu har jag kunnat gå ut och träna och sedan knapra värktabletter i den mån det behövts.  Men jag försöker tänka positivt.  

Jobbet ger mig förutsättning att köpa det jag vill ha.  Jobbet ger mig även förutsättningar att ha råd med behandlingar som jag inte har råd med nu. 

Jag vet inte vilka arbetstider jag kommer ha, men jag inser att jag kommer få göra som alla andra. Träna på kvällarna.  Eller innan jobbet.
Jag försöker intala mig själv hur underbart det kommer vara att gå halvmilen med hunden kl 05 på morgonen. Gulp! Morgonmänniska är det sista jag är.

Jag har en idol när det gäller fitness. Eller jag har många, men speciellt en. Jag lyssnar på hennes podcasts, och nu har jag faktiskt beställt en träningsdvd med henne.   När jag inte har tid med gymmet kan jag ta en halvtimme med henne.  Hon kommer köra slut på mig.

Jag fullkomligt älskar Jillian Michaels!   Det finns ingen som kan peppa som henne! Move your ass!!

Idag har jag haft en påtvingad vilodag. Jag vaknade med ont i halsen, och var snörvlig.  Men det känns inte så farligt nu.  Och så har jag haft så ont i smalbenen och knäna.  Men imorgon är det bra igen,  det har jag bestämt.

Som pedagog är jag proffs på att jämföra barn med sig själva.  Att lära dem se sina egna framsteg.  Att medvetandegöra för den som till synes ha sämst kunskaper, ligger sämst till hela tiden gör framsteg. 

Detta gör man genom dokumentation. Dokumentation som visar att barnets progression och lärande process. 

Dock är jag inte så duktig att använda dessa verktyg på mig själv.  Jag jämför mig hela tiden med andra.  Det skapar en prestiationsångest. En press att bli bättre än de som redan är bättre. 

Mitt sunda förnuft säger att jag inte kan förvänta mig att orka springa 5 km i sträck, och att jag inte kan springa lika fort som de bekanta som sprungit i flera år.

Mitt sunda förnuft säger att det är ganska självklart att jag inte lyckas gå ner i vikt lika snabbt som någon som äter rätt, och inte har mediciner som motarbetar viktminskning. 

Ändå jämför jag mig med dem.  Det är helt sjukt, jag vet.

Jämför jag med mig själv så klarade jag av att gå en kilometer på 20 minuter i julas.  Idag går jag samma kilometer på 10 minuter.  

När jag började springa så orkade jag 200 meter innan jag fick blodsmak i munnen och håll. 

Idag så kan jag springa 1,5 km.  Idag tror jag till och med att jag hade orkat hela 2 km om inte knät hoppat ur led efter 1,5 km.   Så visst gör jag framsteg! 

Jag har inte alls lika ont längre, jag mår bättre. 

Och här kommer vi till min svaga sida. Tålamod. När jag har bestämt mig för något så ska det helst ha hänt igår redan.  Jag tycker det känns oerhört frustrerande att inte jag redan kan jogga 5 km i sträck.  Jag tycker det är oerhört frustrerande att jag håller på att dö efter några knappa kilometrar.

Och när jag sköter kosten så vill jag se resultat omgående.  Att hålla ut för något som kanske/kanske inte blir.....åh...jag vet inte hur man gör.   Nu har jag bestämt mig för att lära mig jogga 5 km i sträck.  Punkt.   Då vill jag naturligtvis inte behöva vänta en massa tid innan jag lyckas.  Jag vill ju lyckas redan i morgon.

Men när det gäller kondisen så märker jag åtminstone skillnad, även om det inte går så fort som önskvärt.

Viktmässigt har det inte hänt ett dugg.  Vilket innebär att oavsett jag vill eller inte så måste jag ta tag i kosten.

Vilket jag inte vill. För det innebär att jag måste offra en massa saker jag tycker om.  Framför allt krävs det en sjujävla disciplin att avhålla mig från snacks och godis när familjen äter.  Jag får försöka göra någon form av åtgärdsprogram för mig. Hur jag ska bete mig och vad jag ska äta när det är "myskvällar".  Får fundera.  Tyvärr är det allt eller inget för mig.  Jag kan inte ta EN chokladruta, jag kan inte ta EN näve chips eller ostbågar. 

It´s all or nothing! 

Så nu skall jag göra något jag aldrig gjort förut.  Jag skall blottlägga mig själv.  När jag påbörjade 100 grymma dagar så skulle man ta förebilder på sig.  Det var inget man behövde publicera om man inte ville, utan man skulle maila in dessa tillsammans med efterbilderna till tävlingsledarna.  Men eftersom det inte händer något med vikten, och för att pressa mig själv att faktiskt forma om kroppen så kommer jag lägga ut bilder på mig själv.  Det känns jätteläskigt. Helst hade jag redan velat ha bilder på min omformade kropp att lägga in som jämförelse. Det har jag dock inte.

På dessa bilder vägde jag 95 kg mot nuvarande 92, men det syns ingen skillnad.  Om en månad den 15 /5 så kommer jag lägga in nya bilder på mig. Förhoppningsvis är jag inte lika tjock då.

Om jag lyckas minska 5 kg och se lite fastare ut tänkte jag belöna mig själv med en klippning.  Såg en snygg frisyr.

Undrar om den passar på mig. Färgen är också väldigt snygg.

Så från och med imorgon så kommer jag tänka på vad jag stoppar i mig, och varför jag stoppar i mig det. Jag hoppas jag kommer få stöd från familjen, annars får jag tillbringa en massa tid ute med hunden för att komma bort från onyttigheter.  Nu har jag blottat mig.  Nu har ni sett hur fet jag är och fetare än så kommer jag inte bli. Nu kan det bara bli bättre!

Jag slirade lite, höll på att köra av vägen, men slirade tillbaks.

Efter en 2 km promenad med hunden så satte jag på mig joggingkläderna och gick ut, utan hund.  Jag utmanade mig själv att testa hur långt jag kunde jogga utan att stanna innan jag dog. 

Jag dog (nästan) efter 1,5 km!   Vilket innebär att jag ökat min nivå från 200 meter till 1,5 km på några veckor bara.  Med blodsmak i munnen och brännande ben fortsatte jag ( var ju tvungen att ta mig hem också)

Och det kändes så bra!  Kände mig så nöjd över att presterat. Nu är det bara 4,5 km kvar jag ska lära mig att springa.

Jag har hamnat i en dipp. Det började igår.  Hunden stukade foten, och haltade. Inga promenader igår, så jag bestämde mig för att ta en total vilodag, och inte ha dåligt samvete.  Det var skönt,  jag låg och läste hela dagen.  Men idag så hade jag ju bestämt mig för att träna.  Först så vaknade jag vid 12-tiden, och det är ju helt sjukt sent. 

Hunden gick normalt, men ändå ville jag inte gå någon långpromenad. Jag kände mig bara nere.  Ville bara skita i motion och viktminskning och möla i mig chips och glass och godis.  Ville bara ligga i sängen. 

Motivationen helt borta.  För vems skull gör jag detta?  Jag gör ju det för att må bra.  Jag vet ju att jag mår bra av det, av att träna och att röra på mig. Eller bra, men åtminstone bättre än jag gör när jag låter smärtan ta över.

Nu har jag ju anmält mig till vårruset.  Nu måste jag ju sätta igång med träning. På allvar.  

Jag har fått rannsaka mig själv. Och jag har kommit på att jag fortfarande inte är där att jag vill offra något för att nå något. Jag vill, tror och hoppas fortfarande, att allt ska komma av sig själv, utan att jag ska behöva ge upp något.  Bekvämlighet. Lathet.

Jag dippar......men jag kommer inte ge upp!

Jag kommer fortsätta kämpa. Och troligtvis kommer jag få jobb snart.  Då är det tre saker jag kommer unna mig.

  Det är Pulsklockan som jag tror kommer kunna hjälpa mig framåt, precis som runkeeper hjälper mig.

Jag kommer även investera i några PT-timmar. Någon som kan hjälpa mig på gymmet och hjälpa mig fram till de resultat jag vill ha.

Sedan kommer jag gå regelbundet till Osteopaten i orten, som är grymt dyr, men värd sin vikt i guld bara man har råd.

Träningen kommer gå före kosten.  För jag är fortfarande inte beredd att göra de förändringar som krävs för en större viktnedgång. Jag behöver en större disciplin än den jag har för att avstå när familjen äter gottis.

Men jag ska komma igen....redan imorgon.   En kort stund tog jag mig samman och tränade mage.

Nu skippar jag jantelagen. Fy fan vad jag är bra!!!

Jag har under långfredagen, påskaftonen, påskdagen och idag, annandagen haft ont. Jag har haft spränghuvudvärk. Jag har känt mig sjuk. 

På påskafton gick jag totalt 8 km uppdelat på två rundor.

Påskdagen gick jag 6,1 km, totalt närmare 12 km under hela dagen.

Idag gick jag 7,47 km totalt hittills så har jag gått en mil.

  Jag är så stolt över att jag faktisk gått såpass mycket under några dagar där jag allra helst velat ligga i sängen. 

Blir jag bättre eller sämre av att promenera? Jag tror eller inbillar mig att jag blir bättre. Huvudvärken lindras. Muskel och ledvärken blir åtminstone tillfälligt bättre även om jag får än värre ont när jag kommer hem och musklerna stelnar till.

Jag märker att både jag och hunden blir lite snabbare, och orkar mer.  Även om jag inte verkar bli snabbare, fast det kommer kanske senare.  Idag gick jag sträckan jag hoppas orka jogga i oktober månad. Ett halvår kvar.

När jag vaknade i morse så kände jag mig så här

Smärtfri.  Jag låg kvar i sängen och kände efter för det kändes konstigt.  Att vakna utan huvudvärk, muskelvärk, ledvärk.  Det var annorlunda.  Först låg jag och njöt av känslan av att inte ha ont någonstans.  Sedan gick jag upp och gick en långpromenad med hunden. Nästan 5 km på närmare 50 minuter. 

Senare på eftermiddagen så tänkte jag att det är ju dumt att inte utnyttja smärtfriheten, så jag gick ut och joggade, enligt det fjärde passet på C25km.  Rundan jag tog var samma som jag gick på förmiddagen med hunden.

Jag joggade ca 2,5-3 km och powerwalkade resten, på  40 minuter.   Så nu börjar jag nästan tro på att jag till sommaren kommer klara halvmilen på 30 minuter. 

Stegmätaren visar idag på 15904 steg, och 1,2 mil inklusive hundpromenader.  Dessutom så har jag haft en bra kostdag.  Om alla dagar vore som denna så skulle det inte ens vara en utmaning att gå ner i vikt och få bättre kondis. 

Ska bli intressant att se hur kroppen svarar imorgon.

Föresten...jag har fått jobb   

Idag har inte varit någon bra dag.  Sedan joggingturen igår så förväntade jag mig träningsvärk. Det har jag inte haft.  Därmot ont i fotlederna.  Och känner av benhinnorna igen.   Måste stretcha och tänja foten hela tiden.  Dessutom har jag haft brännfötter idag.

Det är så tråkigt för jag upplevde passet som bra igår. Det gjorde inte ont. Det gick sakta men det gick.  Och som tack så strejkar lederna. Fötterna har varit mer än lovligt ostabila.  Om det beror på jogging eller om det skulle känts så här iallafall vet jag ju inte, men det ligger nära till hands.

Jag har vara varit ute med hunden idag.  6 km totalt. 

Men jag ger inte upp denna gången.  När fötterna tillåter blir det ytterligare en runda. 

Idag köpte jag löparskor.  Eller joggingskor.  Jag har inte riktigt förstått skillnaden mellan löpning och jogging. Men jag associerar löpning till snabbhet och jogging som långsammare. Är jag rätt ute då?

Hur som haver slog jag på stort idag.

  Det blev ett par joggingskor och ett par vardags/walkingskor.  Fast båda paren är egentligen joggingskor. Och sedan inbäddade sulor, efter mina fötter.  Dock ska sägas att....de formgjutna sulorna jag köpte för nästan 2 år sedan har en helt annan kvalité, och känns bättre för foten.  Så när jag får jobb så blir det nog till att investera i ett par sådana sulor till.

När jag ställde mig på vågen imorse för att väga mig så visade vågen på 75 kg.  Det innebär att jag skulle gått ner över 15 kg på en vecka.  Andra gången jag ställde mig på vågen hade jag gått ner ytterligare 10 kg. Den tredje gången så vägde jag bara 5 kg.  Här sker viktminskningen snabbt 

Jag var ute för tredje gången och joggade idag. 4.1 km på 43 min. Närmare 10,5 min/km.   Jag joggade i ca 20  minuter total tid varvat med gång.  Men det går så sakta.  Jag vill susa fram, stolt och snabb som en gasell!

Istället är det en valross på land som försöker kravla sig fram.  Jag joggar saktare än jag går. Eh...ska det vara så?  Men det tar väl sig med tiden.  Hunden är i sämre  kondition än jag.   I början av jogging/walkingen så var det jag som fick säga "Tempo" hela tiden.  Det är kommandot för att han ska hålla mitt tempo och inte börja dra och svansa iväg.  Men efter 2 km, fick jag hålla hans temp.  Han lunkade med tungan hängandes långt utanför munnen.   Jag börjar bli rädd för att jag kommer kunna hålla ett högre tempo än han. 

Eftersom jag vill kunna jogga lite snabbare, så kommer jag en gång i veckan lägga in ett intervallpass.  Dör jag inte då så lär jag aldrig dö!