När man lever ett liv som jag, med daglig värk och smärta, trötthet, utmattning och nada ork,  så är det otroligt viktigt att leva i nuet.  Att ta till sig det är bra här och nu.   Det är dock en konstform jag inte är så bra på än.

Jag har dock blivit mycket bättre på det jämfört med ett år sedan.  

Den här helgen har varit en helg där jag mått ganska bra.  Har orkat lite mer.   Jag har fikat med vänner, handlat på ett köpcenter, och dessutom rengjort skåpsluckor i köket. 

Idag kom jag inte upp förrän vid 13-tiden.  Jag väckte barnen och kände att allt bara snurrade.  Benen kändes som om jag sprungit maraton.  Inte för att jag någonsin gjort det, men de kändes som jag inbillar mig att det skulle kännas.  Fast utan tillfredställelsen. 

Så när barnen var väckta fick de klara sig själva och jag stapplade tillbaks till sängen. När jag vaknade igen så tittade jag på klockan som visade att klockan var 12.58.   Mentalt så ville jag hoppa upp ur sängen och springa ut med hunden (som låg och sov han med).  Men det tog mig ytterligare 5 minuter att gå upp från sängen. 

Promenaden med hunden tog jag i hundtakt.  Jag stressade inte honom, utan han fick nosa och kissa så mycket han ville.  1,5 km tog mig över 30 minuter.

Är man en sådan som värderar sitt liv i prestationer, vad man kan åstadkomma och vad man har åstadkommit så är det väldigt svårt att inse att man är bra och duktig även om man inte orkar prestera något.

Och det är vad jag gjort idag.  Inte presterat någonting.  Jag har inte gjort någonting av värde, mer än gått ut med hunden. Det är allt.  Jag har varit så fruktansvärt trött.   Jag har inte haft speciellt ont, inte mer än normalt.  Huvudvärk, förkyld med ont i halsen, öm i ögonen.  Men denna trötthet.  Denna matthet! 

Det är lätt att sjunka ner i "tyck-synd-om-mig-träsket".   Och det är lätt att bekymra sig och fundera över morgondagen, framtiden. 

Men jag är ändå så i nuet att jag har vett på att njuta av vindruvorna som växer i växthuset, att jag har börjat läsa en bok som stått i bokhyllan i flera månader utan att jag orkat läsa den.  Idag orkade jag börja läsa den.  Och imorgon kommer jag läsa klart den. 

Just i detta NU, mår jag ändå rätt så bra.  Nu när jag äter vindruvor och bloggar.  NU mår jag nästan bra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...