Tänkte lägga in en video där Balou lär Mowgli om livet.  Men tekniken fungade inte. 

Jag ska säga rent ut att det här skriver jag med sömnmedel i kroppen.  Jag har nämligen bestämt mig för att somna tidigigt idag.  Jag vaknade och hade fått en smäll på vänstra käken.  Kändes det som.  Jag gick ut och gick en hel timme med Akrio.  Detta gjorde jag med värktabletterna.  Och det funkade bra.  Jag har gått upp lite efter nyår med det kommer jag ta igen. 

Det som är nykommit vad gäller värk och smärta,  Har någon varit med om att det ömmar/känns stelt på högra delen av käken, i området kring örat, ögat? Om jag gnider ihop tänderna gör det ont på ena sidan av käken med inte det andra. Hållit på så i två dagar. Trodde först det var migränkänning men verkar inte så...Självklart huvudvärk vid och under ögat. Känns som om någon typ slagit till mig på vänstra delen av ansiktet. Inte akut ont men ömt, stelt och obehagligt. Och det blir liksom värre och värre.  

Imorgon skall jag göra något världsomvälvande.!   Så vida jag inte är sjuk så ska jag köra ett boxecisepass.  De ni!  Klarar jag det så klarar jag vad som helst.

Goder natt!

Mitt största problem är kosten.  Jag ska börja äta frukost.    Nu när jag är sjukskriven fungerar det bra.  Jag går upp ur sängen vid 11-tiden,  går ut med hunden, och äter sedan frukost/lunch.

Men nu ska jag använda januari frukost genom att lära mig äta frukost, och då framför allt göra den.

En frukost som är smal, nyttig, mager och som jag kan äta även när jag gått upp från sängen.   Om jag utgår från att jag snart kommer få ett jobb där jag börjar sju.  Då behöver jag gå upp  vid 06 och äta frukost antingen före hundpromenad eller efter.  Och snabbt ska det gå..  

Nu består min frukost av smörgåsar med julskinka.

Så nu behöver jag tips på bra frukostar.  Och är det något ( nyttigt) barnen kan tänkas äta är det ännu bättre.

Jag börjar med frukosten som första målet på min resa ner till den lägre vikten.

Jag fortsätter på må bra-temat.  Idag har jag gjort något som JAG mår bra av.   På förmiddagen var jag ute och gick 3,5 km med hunden.  Det var inget vidare väder, men jag kände att det gick bra att gå.  Så jag gick. 

Senare under dagen träffade jag en  kompis.  Och just det här med att man har ett umgänge tror jag är väldigt viktigt för måendet.  Att man har människor som man kan skratta tillsammans med, prata med, gråta med.  Under en lång period i mitt liv var jag väldigt ensam.  Jag hade inga vänner.  Jag var 20 kg smalare än nu.  Jag hade inga av de kroppsliga smärtor som jag har nu.  Jag var väldigt mycket snyggare,  men jag hade inga vänner.  Och jag minns den  tiden som en av de jobbigaste i mitt liv.  Jag mådde inte bra.  Men jag mådde kroppsligt bra.

Efter den goda lunchen med min vän, så kom jag hem och gick ut med hunden igen.  Totalt sett har jag gått mer än 7 km idag.  Fysiskt sett får jag lida för det. För det gör SÅ ont i hela överkroppen.  Men samtidigt mår jag så bra.

Jag tror dock att även om vänner är bra så får man välja sina vänner.  Jag umgås bara med dem som ger mig energi. Som ger mig positiv energi, när man lämnar dem så känner jag mig upplyft och inte urlakad. 

En bekant till mig har väldigt många sociala bekanta. Tillställningar och fester.  Jag vet att denna människa ibland känner sig stressad, då allt är så ytligt. Det ska se bra ut. För mig skulle det vara förödande,  sådan ytlighet klarar jag inte av.   Jag har hellre ett par djupa vänner som jag kan vara mig själv med, och som tycker om mig trots mina brister, än en hel drös med bekanta som jag inte kan vara mig själv inför. 

Så det här året ska jag försöka umgås mer med vänner. För det mår jag bra av.

Hej, hur mår du? 

Det var en mening som jag tidigt förstod att det inte var en fråga som innebär att någon faktiskt var intresserad.  För när någon frågade "hur mår du?" "Hur är det?" så användes den frasen som meningsöppnare. 

När jag svarade att "nej, jag är ledsen och mår inte så bra".   Vilsna blickar som virrade fram och tillbaks. Någon enstaka gång kunde man få följdfrågan " Vad tråkigt att höra! Vill du berätta om det? "

De flesta  bytte dock ämne direkt " Det var väldigt vad det regnar nu förtiden".

Det tog en stund innan jag förstod att människorna som frågade hur jag mådde inte var ett dugg intresserade av hur jag mådde.  Jag var nog över 20-årsåldern innan jag lärde mig att säga ett kort " Bra, är allt väl hos dig?"  Inte för att jag är intressad utan för att det är så man förväntas göra. 

Hur mår man bra då?  Jag har kommit till en situation där jag måste dela upp mitt mående i två delar.

En fysisk.  Ett kroppsligt mående.  När jag är ute och går kan och gör högra skuldran, axel och arm så ont att jag kan gråta.  Det är en sådan svidande känsla som du får när du tar en köttkniv och skär sakta genom huden. När det går genom huden.Fast innefrån, mellan skuldra och bröst.  Smärtan/skärandet sprider sig innefrån skelettet ut mot arm och handflata. Det är en 7-8 på smärtskalan.   Du kan bita hur hårt som helst på armen, så blodet rinner, det kommer ändå inte i närheten av smärtan.   När jag märker av början på denna känsla, så tar jag hunden och går hem.  Jag håller honom i vänstra handen.   Om någon då frågar hur jag mår skull jag säga att jag mår bra.

Och det är sant.  Jag har jävligt ont, men jag mår bra.  Jag mår bra för att jag kan vara ute med hunden.  Jag mår bra för att jag kommer ut i friska luften, något jag inte skulle gjort annars.  Kanske har jag pratat med någon bekant.  Kanske har hunden fått springa fritt.  Men jag mår bra.

Jag försöker komma på saker som jag mår bra av. Sådant jag kan göra för att må bra.  Och sanningen är den att jag har ägnat så mycket åt mina barn att jag själv har stigit åtsidan.  Till och med mitt yrkesval kan jag tacka barnen för. Djur har alltid fått mig att må bra.  Under en lång tid levde jag utan djur och det var inget roligt.  Nu har vi berikats med två katter och en Leonberger.  Det var läkaren som rekommenderade mig att skaffa hund.

"Då kommer du ut vare sig du vill eller inte, oavsett hur ont du har måste du ut med hunden". Hon hade rätt.  I mina absolut värsta stunder går jag ändå 1,5 km om dagen pga hunden.   Katterna ger mig så mycket glädje.  Jag känner hur jag ömmar för alla dessa "hemlösa" katter.  Och några kaniner som grannar har, de är ute i ur och skur. Har ingen riktig utomhus bur.  Jag känner att jag skulle vilja ta kaninerna och ge dem ett hem.  Vägen till att må bra är att ha något man fokuserar på.  Det kan vara träning, som är min mans drog,  eller djur eller något annat.

Jag hade velat vara en sådan där människa som blir lycklig av träning. Det hade varit mycket lättare att gå ner i vikt då.  En försvårande faktor är ju feber och influensakänslorna som kommer efter träning eller en mer intensivare promenad. Börjar jag flåsa och svettas,  då är jag sjuk i ca två dagar.  Så har det varit under två år. Kanske mer.  Och det gynnar inte motivationen att komma igång.  Hur kul jag än tycker det är att svänga min flodhästrumpa på Zumban, så vill man inte behöva sjukskriva sig dagen därpå.

Så när mår jag bra då?  Jag har kommit på att det är i nuet jag mår bra, och det är i nuet jag mår dåligt.  Jag är sällan smärtfri, men jag just här och nu är jag stark.  Just nu mår jag bra.

Nytt år, nya förutsättningar.  Fast egentligen är det ju så varje dag, tänker jag som lärare iallafall, när det gäller elever.  Ny dag nya förutsättningar.  Jag borde tänka så om min själv också.

När jag tänker tillbaks på året 2012 så ryser jag.  Karriärsmässigt har det varit ett dåligt år.  Fysiskt har det varit ett ännu sämre år. Jag hade inte kunnat föreställa mig att man kunde ha så ont utan någon uppenbar orsak. 

Det absolut bästa som hände mig var när jag fick min underbara, underbara Akiro.

Nytt år nya förutsättningar.  Jag ställde mig på vågen imorse och naturligtvis har jul och nyårshelgens utsvävningar satt sina spår.   Nuvarande vikt; 95,3.  Det är + 2 kg mot i förrgår.

Jag funderar på hur jag ska göra år 2012 till ett bra år.  Jag har vissa förutsättningar som jag inte kommer undan. Hur jag än vill.   I nuläget måste jag lära mig att acceptera och leva med att jag alltid kommer ha ont.  Värk, smärta. Vissa dagar mer, andra dagar mindre, men den kommer alltid finnas och knacka mig på nacken.  

Önskemål nummer 1 inför 2012 är att minska i vikt.  För jag tror att om jag lyckas gå ner i vikt så kanske mycket av värken  kan ge sig också.   Då står jag inför förutsättning nummer 2 som jag ännu inte kan ändra på.

Jag gillar Zumba!  Jag är inte det minsta duktig och ser mer ut som en flodhäst än något annat. Men det är kul och jag blir svättig och jag mår bra av det.  Tills morgonen efter, när jag vaknar med feber. ont i halsen. Men framför allt febern.  Febern ligger på  runt 38 i 2-3 dagar när jag är frisk igen.   Tänker att jag inte ska besegras av kroppen.   Nästa pass;  samma sak.    Jag vill spinna.  Jag är bara rädd att jag dör då. 

Så jag har nu delat in året i olika delar.

Januari;

I januari ska jag fokusera mig på att lärar mig äta.  Ska jag vara ärligt så tycker jag mat är överflädigt och jag tar mycket hellre ett piller än lagar en måltid som ingen äter.   Men i januri ska jag lära mig att göra och äta en nyttig frukost.  Jag ska även lära mig att laga en mager, nyttig lunch.  Och jag ska lära mig laga en smal, mager middag.   Detta gör jag för min skull.  Barnen lär inte äta ett skit.   En månad tänkte jag lära mig detta på.  För alla säger att kosten är viktigt.  Det är så viktigt att äta bra.  Så under janurari ska jag lära mig att äta.

Motion, det är ju hunden det.  Nu när jag inte är sjuk, så är hans morgonpromenad 2 km, hans långpromenad just nu ligger runt 3 km och sedan kvälls rundan på  ca 2 km.   Nog är det ganska på för någon som knappt orkat ut i trädgården och kissa hunden.   Det är 9 km jag går under en dag.  Det är ju bra!  Eller hur!

Målet är att orka gå 9 km på en gång!

Eftersom jag har ont överallt så tänker jag börja med en pilatesdvd.  Om jag andvänder den  2 dagar i veckan så kommer jag förhoppningsvis få en större rörlighet och mindre smärta (hoppas jag)

Sammanfattning januari;

Kosten är prio 1! 

Sträva att gå mellan 5-10 km med hunden, ett sträcke

Träna pilates en halvtimme 2 dagar i veckan.  

Feburari 

I feburari har jag förhoppningsvis utveckat min matlagning så att jag äte en bra kost.  Jag hörde att en bra kosthållning är bra mot allt möjligt   Så Kostutvecklingen måste utvecklas så jag kan äta mer en en sorts luch och middag.    I feburari är även tillpunkten då jag vill faktiskt börja träna. På riktigt.  Det finns inga ursäkter. Jag har en motioncykel,  jag har en crosstrainer.,  Jag har en Kettlebell på 8 kg. Och jag har band hit och dit.   Jag känner mig kropp, och jag skulle allra bäst fixa träning på morgonen.  Men jag är få morgontrött. 

Om jag inte hade jobbat.  Om jag varit sjukskriven så hade jag ställt klockan på 06.  Gått upp och kört 30 min crosstrainer varje varannan dag .  Sedan hade jag gått ut med hunden, promenerat i lagomtakt i 30 min.

Jag skulle fotsätta med pilatesen, och sedan hade väl den träningen räckt.....en stund i allafall. 

Men det som jag önskar mig mest av allt!  Att få vara glad och frisk, och kunna vara aktiv.  En bra mamma till mina barn och en bra ägare till min hund.   God fortsätttning!

Efter att jag nu slutat med min dåliga medicin så mår jag ganska bra. Åtminstone rent psykiskt. Jag orkar gå ut med hunden, och jag känner mig klar i huvudet.  Jag är inte yr och jag somnar inte längre i tid och otid.   Därmot har jag ont.  ONT!  ONT! 

De första dagarna kändes det som en befrielse att "bara" känna smärtan.  Men nu börjar det ta på krafterna igen.  Jag har faktiskt gått på starka smärtstillande för att kunna göra det jag orkar.

Hur känns det då?  Jag kan beskriva en bra dag.  Som idag.  Jag vaknar oftast genom att ungarna slänger sig i sängen och frågar om de får titta på teve/ äta frukost/spela dator etc.   Men huvudet gömd i kudden säger jag; JA! bara ni inte stör mig.   Det tar ca en halvtimma för kroppen att komma igång och röra sig som den ska.  ibland måste jag på toaletten snabbt,och då haltar jag dit, och sedan ser jag ut som min gamla döda mormor gjorde när hon försökte ställa sig upp.  Jag tar tag i dörr handtaget med ena handen, och drar mig upp från toaletten med den handen, samtidigt som jag trycker mig upp med den andra handen som jag har bredvid mig på toalettstolen.  Sedan står jag där och känner mig som en gammal tanta när jag drar på mig kläderna.  Fast på morgonen har jag oftast inga kläder.  Jag går tillbaka till sängen när hunden ( en stor Leonberger)  kommer och viftar på hela sig.  Han vill gärna slicka på trosorna och rumpan.  - Gå och lägg dig! fräser jag.   Och lägger mig i sängen igen.

Innan klockan är 10 så är jag bitterfittan personifierad.  Jag vill inte möta mig på morgonen.    Idag var det helg.

- Klockan är 10, du måste komma upp. hunden längtar efter dig. 

-Gah!  jag kommer så fort benen lyder.   Under en halvtimme så är det tåvickningar, fotvridningar och olika övningar för att kroppen ska vara med mig på att vi ska upp.   När jag väl kommit upp så brukar jag oftast ta ut hunden först.  Nu när jag mår ganska bra, så blir morgonpromenaden  strax över 2 km. 

Efter några minuter så säger höger skuldra, axel , nacke och arm tiil  att de inte vill vara med längre.  Jag byter kopplet till vänster handen.  Låter högerhanden hänga och jag försöker ha en sådan bra hållning jag kan .  Men armen blir bara värre och  och gör ondare.    Bestämmer att gå hem och promenaden blev 2.5 km.

Hemma så tar jag två st citodon ( Guds livräddare till kvinnorna)  OCh sedan är det vila i sängen.  Hållar mig arm så still som möjligt.  

Under tiden som vi har varit ute ock gått då har jag även haft ont i benen och armarna.  Inte så farligt och så illa som  med skuldran och armen jag knappt kan använda.

Och med citodonen så försvinner mycket annat skit ockås.  smärtan lindras, och jag kan göra saka,  jag kan orka saker som jag inte kan göra utan smärtstillande.

Sedan finns det en viss sorts smärta som är helt hopplös.  Då vill jag helst bara äta mig medvetslös av citodonen, trots att jag vet att de inte äter ett hjälp. Och det är är en mycket bra dag.  En väldigt bra dag!

Det finns dagar som inte är lika bra.

Ingen värktablett som jag ännu prövat fungerar mot att koka gröt i magen.  Det låter precis som det är. 

Magen blir lite varmare. Och det räcker att känna på magen. Oj..har jag feber tro?  Sedan börjar det brännas, och magen svettas.  Det rinner runt magen.  Sedan börjarj det koka.  Jag ligger dubbelvikt.  Försöker med kylklappar, dricka kallt.  Men det kokar...jävlar vad det kokar, bubblar kokvarmt imagen.  Sedan lugnar kokandet ner sig.  Det blir Berg och dalbana istället.  Det kör runt och runt i magen, och  jag måste bara springa på toaletten.  

Det här är obehagligt.  Väldigt obehagligt att koka gröt i magen.  Inget jag rekommenderar.

Inte heller rekommenderar jag att skicka upp pilar i näsborrarna för att spetse hjärnhalvan.  Det är någon ny form av konstig migrän jag fått.   Tidigare kunde jag lite på migränen.  Jag började se konstigt.  Fyverkerier och stjärnor.  Sedan kom illamående, vid röresler.  Då visste jag att det var på gång. Migränattacken med stor M.

Numer så är det en ispinne som i varierande hastigheter sticks in i näsborren ( och det är min första för aning) 

Sedan körs ispinnen i varierarnde hastighet längre upp i näsborren sticker hål  i hjärnan för att skjuta ut utanför huvudet.    Ibland tar processen en längre tid, men ibland bara några minuter. Under den här processen är jag oförmögen att göra någonting. 

Något annat ganska vanligt. och som hindrar mig att ta hand om hunden som jag borde är när jag vaknat.  Fått i gång fötterna,  sätter ner fötterna på golvet, och möts att ett brinnande golv.  Jag och förnuftet vet att golvet inte brinner.  Jag vet att mina fötter inte brinner. 

-Kommer du!  ropar mannen, för att vi ska iväg någonstans.   Ser man mig gå då så antar jag att det ser välidigt roligt ut.   När jag stapplande kommer, steg för steg.  Precis som om jag måste känna mig för. Finns det någon stanns där det inte känns som eld.  - Kom då!  Måste du dra fötterna efter dit?!  ropar Sambon.

- Ja, det måste. Mina fötter brinner och det gör ont!  

Men han har inte fattat det än.  Att fötter och händer kan brinna...utan eld. 

Men vad som är ännu knepigare är att hur ont det är gör i kroppen, så gör det ännu ondare när jag inte rör kroppaen.   Och det är det som gör det så jobbigt, så motsträvligt.   Men vill inte träna när det gör ont. 

Men när jag har tränat så gör det inte ont längre.  I några timmar tills kroppen kommer med stora läggan och knockar mig med feber och mer värk.  Och då får de bli.  Träning tills kroppen klart visar att den inte vill vara med.  Sedan igen och igen och igen.   Jag ska besegra den här kroppen.  Jag ska det.

Imorgon är det julafton om ni inte märkt detta!  Då är man stressad och ska ha bakat och städat och helst ska man ha besök eller vara bortbjudna.  Jag och min familj blev sjuka istället.  Men nu mår jag bra!  Jag mår fantastiskt bra!   Det som fattades mig var varken MS eller något annat utan,  mitt dåliga mående var helt enkelt, eller rättare, berodde större delen på en medicine som jag fått.  Som skulle motverka mitt dåliga mående.  Det blev tvärtom.  Och det var jag som kom på sambandet.  Inte läkaren.  Nu har jag inte ätit medicinen på tre dagar, och fått en alternativ medicin som jag vet att jag mår bra av. 

Annat som gjorde mig glad imorse var att vågen stod på  92,4 kg.   För 5 veckor sedan pekade vågen på 99 kg.  Så jag kommer faktiskt hålla mig borta från mesta delen av godiset.

  Jag har börjat inse att jag ser mig själv som mycket tjockare än vad jag är.  Ibland ser jag kvinnor som är feta, väldigt feta och de vaggar fram.  I deras närvaro känner jag mig smal. Men ibland måste jag fråga mannen, dottern eller sonen;  "Är hon tjockare än mig? "  "Är jag tjockare än henne?"

För det mesta är jag inte tjockare.  Jag tror bilden ovanför speglar den generella bilden av män och kvinnors kroppsuppfattning ganska bra.   Min far som är 60 år, har är fortfarande 100% övertygad om att han har samma kropp som när han var 25 år.   Vad han inte vill erkänna att sexpacken han hade då på magen liksom döljer sig bakom några lager fett, om de nu överhuvudtaget finns kvar efter 35 år.

Jag har en del funderingar inför det nya året.  Både karriärsmässiga och personliga. Vi får väl se vad som händer. Lyckas jag nu bara få bukt med värken och smärtan...då finns det inget som hindrar mig längre.

Vaknade med 38,4 i morse,  nu har jag 38,1 men känner mig som en om jag hade 40 grader.

När jag googlar på mina symptom får jag dessa resultat.

Taget från 117

Och jag ändrar färg på de symptom som stämmer inte på mig

De vanligaste symtomen

SLE kan ge många olika symtom och besvären kan likna många andra sjukdomar. Sjukdomen yttrar sig också mycket olika hos olika personer. Oftast får man bara några få av de symtom som hör till sjukdomen. Besvären kommer och går i skov, beroende på hur pass aktiv sjukdomen är.

De vanligaste symtomen är

• trötthet, feber och viktminskning
• ont i lederna
• ont i musklerna
• inflammation i senskidorna
• utslag på huden
• solkänslighet
• håravfall
• sår i munnen
• njurinflammation
• symtom från nervsysteme
• blodförändringar
• hjärt- eller lungsäcksinflammation
• inflammation i blodkärle
• Raynauds fenomen - blodkärlen i fingrar eller tår drar ihop sig vid kyla
  blodpropp.

Man kan även ha andra symtom. Därför är det viktigt att berätta för sin läkare om nya besvär allt eftersom de kommer.

Trötthet, feber och viktminskning

Många SLE-patienter känner någon gång en förlamande trötthet som inte går över, trots att man sover. Ibland kommer tröttheten tillsammans med andra tecken på att sjukdomen är aktiv, men den kan också finnas där när sjukdomen är lugn. Andra vanliga symtom är feber utan tecken på inflammation och att man går ner i vikt.

En annan sjudom som med lätthet passar in på mig är

MS  .  Men och där har jag en massa symptom.  Men läkaren min har gett min diagnosen utmattningsyndrom. 

Jag håller inte med.

Nu har jag bytt vårdcentral, och hoppas att nästa vårdcentral är bättre.