Efter att jag nu slutat med min dåliga medicin så mår jag ganska bra. Åtminstone rent psykiskt. Jag orkar gå ut med hunden, och jag känner mig klar i huvudet.  Jag är inte yr och jag somnar inte längre i tid och otid.   Därmot har jag ont.  ONT!  ONT! 

De första dagarna kändes det som en befrielse att "bara" känna smärtan.  Men nu börjar det ta på krafterna igen.  Jag har faktiskt gått på starka smärtstillande för att kunna göra det jag orkar.

Hur känns det då?  Jag kan beskriva en bra dag.  Som idag.  Jag vaknar oftast genom att ungarna slänger sig i sängen och frågar om de får titta på teve/ äta frukost/spela dator etc.   Men huvudet gömd i kudden säger jag; JA! bara ni inte stör mig.   Det tar ca en halvtimma för kroppen att komma igång och röra sig som den ska.  ibland måste jag på toaletten snabbt,och då haltar jag dit, och sedan ser jag ut som min gamla döda mormor gjorde när hon försökte ställa sig upp.  Jag tar tag i dörr handtaget med ena handen, och drar mig upp från toaletten med den handen, samtidigt som jag trycker mig upp med den andra handen som jag har bredvid mig på toalettstolen.  Sedan står jag där och känner mig som en gammal tanta när jag drar på mig kläderna.  Fast på morgonen har jag oftast inga kläder.  Jag går tillbaka till sängen när hunden ( en stor Leonberger)  kommer och viftar på hela sig.  Han vill gärna slicka på trosorna och rumpan.  - Gå och lägg dig! fräser jag.   Och lägger mig i sängen igen.

Innan klockan är 10 så är jag bitterfittan personifierad.  Jag vill inte möta mig på morgonen.    Idag var det helg.

- Klockan är 10, du måste komma upp. hunden längtar efter dig. 

-Gah!  jag kommer så fort benen lyder.   Under en halvtimme så är det tåvickningar, fotvridningar och olika övningar för att kroppen ska vara med mig på att vi ska upp.   När jag väl kommit upp så brukar jag oftast ta ut hunden först.  Nu när jag mår ganska bra, så blir morgonpromenaden  strax över 2 km. 

Efter några minuter så säger höger skuldra, axel , nacke och arm tiil  att de inte vill vara med längre.  Jag byter kopplet till vänster handen.  Låter högerhanden hänga och jag försöker ha en sådan bra hållning jag kan .  Men armen blir bara värre och  och gör ondare.    Bestämmer att gå hem och promenaden blev 2.5 km.

Hemma så tar jag två st citodon ( Guds livräddare till kvinnorna)  OCh sedan är det vila i sängen.  Hållar mig arm så still som möjligt.  

Under tiden som vi har varit ute ock gått då har jag även haft ont i benen och armarna.  Inte så farligt och så illa som  med skuldran och armen jag knappt kan använda.

Och med citodonen så försvinner mycket annat skit ockås.  smärtan lindras, och jag kan göra saka,  jag kan orka saker som jag inte kan göra utan smärtstillande.

Sedan finns det en viss sorts smärta som är helt hopplös.  Då vill jag helst bara äta mig medvetslös av citodonen, trots att jag vet att de inte äter ett hjälp. Och det är är en mycket bra dag.  En väldigt bra dag!

Det finns dagar som inte är lika bra.

Ingen värktablett som jag ännu prövat fungerar mot att koka gröt i magen.  Det låter precis som det är. 

Magen blir lite varmare. Och det räcker att känna på magen. Oj..har jag feber tro?  Sedan börjar det brännas, och magen svettas.  Det rinner runt magen.  Sedan börjarj det koka.  Jag ligger dubbelvikt.  Försöker med kylklappar, dricka kallt.  Men det kokar...jävlar vad det kokar, bubblar kokvarmt imagen.  Sedan lugnar kokandet ner sig.  Det blir Berg och dalbana istället.  Det kör runt och runt i magen, och  jag måste bara springa på toaletten.  

Det här är obehagligt.  Väldigt obehagligt att koka gröt i magen.  Inget jag rekommenderar.

Inte heller rekommenderar jag att skicka upp pilar i näsborrarna för att spetse hjärnhalvan.  Det är någon ny form av konstig migrän jag fått.   Tidigare kunde jag lite på migränen.  Jag började se konstigt.  Fyverkerier och stjärnor.  Sedan kom illamående, vid röresler.  Då visste jag att det var på gång. Migränattacken med stor M.

Numer så är det en ispinne som i varierande hastigheter sticks in i näsborren ( och det är min första för aning) 

Sedan körs ispinnen i varierarnde hastighet längre upp i näsborren sticker hål  i hjärnan för att skjuta ut utanför huvudet.    Ibland tar processen en längre tid, men ibland bara några minuter. Under den här processen är jag oförmögen att göra någonting. 

Något annat ganska vanligt. och som hindrar mig att ta hand om hunden som jag borde är när jag vaknat.  Fått i gång fötterna,  sätter ner fötterna på golvet, och möts att ett brinnande golv.  Jag och förnuftet vet att golvet inte brinner.  Jag vet att mina fötter inte brinner. 

-Kommer du!  ropar mannen, för att vi ska iväg någonstans.   Ser man mig gå då så antar jag att det ser välidigt roligt ut.   När jag stapplande kommer, steg för steg.  Precis som om jag måste känna mig för. Finns det någon stanns där det inte känns som eld.  - Kom då!  Måste du dra fötterna efter dit?!  ropar Sambon.

- Ja, det måste. Mina fötter brinner och det gör ont!  

Men han har inte fattat det än.  Att fötter och händer kan brinna...utan eld. 

Men vad som är ännu knepigare är att hur ont det är gör i kroppen, så gör det ännu ondare när jag inte rör kroppaen.   Och det är det som gör det så jobbigt, så motsträvligt.   Men vill inte träna när det gör ont. 

Men när jag har tränat så gör det inte ont längre.  I några timmar tills kroppen kommer med stora läggan och knockar mig med feber och mer värk.  Och då får de bli.  Träning tills kroppen klart visar att den inte vill vara med.  Sedan igen och igen och igen.   Jag ska besegra den här kroppen.  Jag ska det.

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...