Jag är rädd för att jag håller på att hamna i en depression pga tillståndet jag är i.

För några dagar sedan ringde min neurolog, och berättade att jag ska få en besökstid, för att kolla upp paralyserna i mina ben (blir som förlamad i bland) och berättade att han vid det besöket troligtvis skulle skriva en remiss till ME-mottagningen i Danderyd.  Han sa att allt tyder på att det är ME jag har, och att det är viktigt att vi får svart på vitt.  Och det är ju jättebra.  Jag har en husläkare som tror på mig, en neurolog som försöker  hjälpa mig och en psykolog som försöker hjälpa mig.

Ändå känns det som om jag rullar nerför en brant sluttning och inte kan bromsa.  Jag har blivit sämre i fibron, och orkar ingenting.  Det är så mycket prioriteringar som jag måste göra.

Går jag och handlar, så kan jag inte gå ut med hunden, mer än så han får kissa.

Jag får febertoppar ofta, även om det inte är hög feber, men det känns högt.  Det är till och med jobbigt att andas.

Men värst är mitt dåliga samvete. Ibland känns det som om alla skulle må bäst om jag och min hunden flyttade in i en liten etta.  Min man får göra det mesta, och jag väntar mest på kraschen.  Jag orkar inte städa, och det kan ta en vecka bara att gå igenom övervåningen med dammsugaren.  Just nu känns det som om livet suger.

Jag känner mig bara som en stor börda som tar och tar, men inte orkar ge nåt tillbaks.

Vikten ökar, och det är klart jag rör ju inte på mig.  Och som situationen är just nu så....är snacks och godis korta tillfredställelser. Något som smakar gott. 

Stenen rullar neråt men jag försöker kämpa allt vad jag kan.