Jag har hamnat i en stor identitetskris, och har tappat bort mig själv.

Jag vet vem jag var.  Jag var förskolelärare och lärare, en ganska bra sådan också.

Jag tyckte om att gå långa promenader. 

Jag tyckte om att gå ut och jogga, eller gå till gymmet.  Det kunde vara svårt att komma  över tröskeln ibland, men det var så härligt när man väl var där, och kände kroppen arbeta. 

Jag tyckte om att planera vad jag skulle göra på jobbet, vilka pedagogiska aktiviteter man skulle hitta på.

Och jag ville vidareutbilda mig till specialpedagog. 

Jag ville gå hundkurser. Jag ville gå ut och jogga med hunden.

Jag ville springa vårruset och tjejmilen.

Allt det här vill jag fortfarande, men jag har insett att det går inte.

Att gå en 2.5 km lång promenad med hunden är liksom vad min kropp orkar med. Nätt och jämt det.

Jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till skola eller förskola  

Jag vet inte vem jag är längre.  Det känns som om det är max 20% kvar av den människan som fanns för två år sedan, och den människan hade också en smärtproblematik.

Att göra en sådan simpel sak som att gå till biblioteket, gå och handla,  åka på läkarbesök....det tar så mycket energi från mig. 

Människor i min närhet har svårt att förstå den tröttheten min kropp bär på.  Det är inte så att jag är sömnig eller vill sova.  Men varje dag känns det som om jag har sprungit ett marathon.  Träningsvärk, och en svaghet i kroppen som gör att jag efter en ansträngning MÅSTE lägga mig ner.  Sambon som lever nära mig kan klaga på att "ligger du nu igen?".   

Att skriva den här texten kräver en koncentration som gör mig så trött.  Tidigare så var skriva ett av mina stora intressen, men allt eftersom har allt tagits ifrån mig.  Min förmåga att uttrycka mig, min förmåga att skriva fängslande,  jag kan inte ens skriva för hand längre.  Jag kan inte hålla en penna.  Nätt och jämt skriva min namntäckning.

All min energi går till att gå ut med hunden.  Hade det inte varit för hunden vet jag inte om jag tagit mig upp ur sängen ens. 

Jag har även blivit illamående på sista tiden.  Jag vet inte om det beror på sömnbristen eller om det beror på yrseln.  Kanske beror på båda. 

Jag har lagt upp en strategi att jag måste göra något roligt, något jag ser fram emot varje vecka.  Nästa vecka har jag bokat en massagetid.  Det ser jag fram emot.

Jag trivs inte i den kroppen jag är i nu. Jag trivs inte i situationen jag är i nu. 

Det är förvisso jobbigt att vara smärtpåverkad mer eller mindre jämt.

Och det är jobbigt att inte kunna sova.

Men det som är jobbigast är att kroppen kan få för sig, oberoende av vad jag tycker, att inte orka mer.  Att strejka, och det enda jag kan göra är att ligga och vänta tills jag får lite energi att ställa mig upp och göra något.

Nu tänker jag gå och lägga mig.  Och fundera på, vem är jag nu mer?

Vad kan jag göra utan att bli sjuk?  Utan att känna mig sjuk?

Vilken är min kompetens nu?  Har jag ens någon kompetens?  Har jag förlorat alla mina förmågor, vilket det känns som?  Och om jag kommer till insikt och accepterar mig själv såsom jag är nu, kommer då resten av samhället acceptera mig, eller kommer de vilja friskförklara mig?  Jag vet inte....det enda jag vet just nu är att jag är trött och att jag hoppas att jag kommer somna.

God Natt!

 

Sara

15 mars 2013 11:49

Vi är verkligen i samma sits på många sätt!
Är ju också fsklärare/lärare och har pluggat en massa familjepsykologi för att kunna jobba med barn och familjer i kris - fast det funkar inte så bra när det är min egen ;-) , saknar mina långa promenader, jag saknar att arbeta med händerna, jag saknar min hjärna, vill gå ner 15 kg men inte mycket händer på den fronten, saknar skrivandet (har också ett par års författarutbildning som jag inte kan utnyttja) och lever just nu i princip för att vila så jag kan vara en hyfsad mamma en timme på morgonen och ett par timmar på kvällen.
Jag försökte mig på att gå 150 meter hemifrån häromdan, men det var överkurs, jag som gärna gick en mil för ett par år sen!
Så vem är man då?
De flesta dagar kan jag känna att jag ändå i grunden är precis den jag var, jag kan bara inte sysselsätta mig med det jag brukade. På något sätt har jag kommit fram till att vad jag gör inte alls definierar vem jag är, och det är ju skönt, för annars hade jag inte varit mycket att hänga i julgranen ...
Kram Sara

http://medanlivetpagar.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...