Jag har hamnat i en stor identitetskris, och har tappat bort mig själv.

Jag vet vem jag var.  Jag var förskolelärare och lärare, en ganska bra sådan också.

Jag tyckte om att gå långa promenader. 

Jag tyckte om att gå ut och jogga, eller gå till gymmet.  Det kunde vara svårt att komma  över tröskeln ibland, men det var så härligt när man väl var där, och kände kroppen arbeta. 

Jag tyckte om att planera vad jag skulle göra på jobbet, vilka pedagogiska aktiviteter man skulle hitta på.

Och jag ville vidareutbilda mig till specialpedagog. 

Jag ville gå hundkurser. Jag ville gå ut och jogga med hunden.

Jag ville springa vårruset och tjejmilen.

Allt det här vill jag fortfarande, men jag har insett att det går inte.

Att gå en 2.5 km lång promenad med hunden är liksom vad min kropp orkar med. Nätt och jämt det.

Jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till skola eller förskola  

Jag vet inte vem jag är längre.  Det känns som om det är max 20% kvar av den människan som fanns för två år sedan, och den människan hade också en smärtproblematik.

Att göra en sådan simpel sak som att gå till biblioteket, gå och handla,  åka på läkarbesök....det tar så mycket energi från mig. 

Människor i min närhet har svårt att förstå den tröttheten min kropp bär på.  Det är inte så att jag är sömnig eller vill sova.  Men varje dag känns det som om jag har sprungit ett marathon.  Träningsvärk, och en svaghet i kroppen som gör att jag efter en ansträngning MÅSTE lägga mig ner.  Sambon som lever nära mig kan klaga på att "ligger du nu igen?".   

Att skriva den här texten kräver en koncentration som gör mig så trött.  Tidigare så var skriva ett av mina stora intressen, men allt eftersom har allt tagits ifrån mig.  Min förmåga att uttrycka mig, min förmåga att skriva fängslande,  jag kan inte ens skriva för hand längre.  Jag kan inte hålla en penna.  Nätt och jämt skriva min namntäckning.

All min energi går till att gå ut med hunden.  Hade det inte varit för hunden vet jag inte om jag tagit mig upp ur sängen ens. 

Jag har även blivit illamående på sista tiden.  Jag vet inte om det beror på sömnbristen eller om det beror på yrseln.  Kanske beror på båda. 

Jag har lagt upp en strategi att jag måste göra något roligt, något jag ser fram emot varje vecka.  Nästa vecka har jag bokat en massagetid.  Det ser jag fram emot.

Jag trivs inte i den kroppen jag är i nu. Jag trivs inte i situationen jag är i nu. 

Det är förvisso jobbigt att vara smärtpåverkad mer eller mindre jämt.

Och det är jobbigt att inte kunna sova.

Men det som är jobbigast är att kroppen kan få för sig, oberoende av vad jag tycker, att inte orka mer.  Att strejka, och det enda jag kan göra är att ligga och vänta tills jag får lite energi att ställa mig upp och göra något.

Nu tänker jag gå och lägga mig.  Och fundera på, vem är jag nu mer?

Vad kan jag göra utan att bli sjuk?  Utan att känna mig sjuk?

Vilken är min kompetens nu?  Har jag ens någon kompetens?  Har jag förlorat alla mina förmågor, vilket det känns som?  Och om jag kommer till insikt och accepterar mig själv såsom jag är nu, kommer då resten av samhället acceptera mig, eller kommer de vilja friskförklara mig?  Jag vet inte....det enda jag vet just nu är att jag är trött och att jag hoppas att jag kommer somna.

God Natt!