Jag var hos min läkare idag.  Ny vårdcentral men samma läkare som tidigare.  Den enda som jag upplevt ha respekt för mig och bemöter mig med empati.  Så jag håller fast vid honom så länge jag kan.

Jag har haft ett par tuffa veckor. Mycket helvetesvärk,  så mycket som 40-50 timmar där jag ligger mer eller mindre pall i sängen och inte kan göra så mycket mer.   Fibrovärken som blir värre och värre ju kallare det blir.

Nu ska jag få prova något som jag inte hade någon aning om fanns.  Norspanplåster.  Det är tydligen ett plåster med långtidseffekt. Jag ska ha det i en vecka och sedan sätta på nytt, och på något sätt ska det pyttsa ut smärtstillande varje timme.  Fråga mig inte hur det funkar.  Det ska bli intressant att se OM det funkar. Jag fick lägsta styrkan och om en månad ska vi göra en utvärdering.  Jag fick även en remiss till smärtenheten på Akademiska.

En annan skillnad mellan denna läkaren och de tidigare jag träffat är att han inte har kategoriskt definierat feber till 37,8.  

Han frågade mig vad min normala temperatur är och jag berättade att min grundtemp ligger på 36,6-36,7 och då har jag feber när jag ligger på 37,5.  Den här läkaren ger mig hopp om läkarkåren. 

Något som jag har märkt har en något smärtlindrande effekt är riktigt bra böcker.  Det är typ den enda glädjen jag har kvar som inte gör mig sämre.  Jag tycker om att promenera, och jag gillar att shoppa, och träna, men allt verkar göra mig sämre.  Inte lugna kortare promenader med hunden men allt som är intensivare. 

Jag har under en tid känt mig väldigt glömsk, och nästan dement. Och för att bevisa för mig själv att jag har en gnutta hjärna kvar och inte har förlorat allt, så började jag läsa en Trilogi på engelska.

Och de böckerna har verkligen fängslat mig.  Första boken kunde jag inte släppa,  andra boken var bättre än den första. Nu läser jag den tredje, och när jag läser böckerna så glömmer jag allt. Till och med smärtan.