Jag har haft ett par riktigt dåliga veckor, där jag varit överjävligt trött och utmattad, haft smärta och värk.

Jag har inte skött kosten alls.  Jag har varit sugen och låtit suget ta överhanden. Och jag orkar inte ens ha dåligt samvete eller bekymra mig för att ha gått upp i vikt.  Jag känner mig som en fånge i min egen kropp. 

Jag har extremt svårt att acceptera att min kropp inte vill det jag vill. 

Sånt jag tycker om, sånt som gör mig glad,  jag orkar knappt sånt längre. 

Långpromenader med hunden kan jag göra i  undantagsfall.  Träning  är mer eller mindre uteslutet, det följs av sjukdom som låg feber och influensakänsla under 2-3 dagar.

Sådant som att gå och shoppa, som jag i normala fall älskar, orkar jag knappt heller längre.  Jag vill. 

Det finns så mycket jag vill!

Men så säger min kropp något annat.  När jag joggar, då mår jag bra.  Det är jobbigt, det är svettigt och jag är anfådd, men när jag joggar kopplar hjärnan bort allt och det är en av väldigt få gånger som jag känner att jag kan slappna av.   Jag tycker jag förtjänar att må bra....men det är 3 timmar av må-bra-hormoner som sedan följs av 2-3 dagar av må jädrigt dåligt.

Jag har haft funderingar på att åka ner till min släkt på andra sidan Sverige, besöka Gekås och träffa familjen helt enkelt.  Men jag blir utmattad av blotta tanken.  Jag vill...åh så jag vill.  Men orka? 

Mitt mentala jag är fortfarande en ganska aktiv ,pigg tjej som vill mycket.  Mitt mentala jag är ganska smart.

Mitt fysiska jag, min kropp,  håller på att förgås av smärta, trötthet och utmattning.  Min hjärna som tidigare varit ganska användbar, och hyfsat intelligent,  den har drabbats av minnesförlust. Kommer inte ihåg, glömmer allt, och jag börjar känna mig närmast dement.

Jag vet inte hur jag ska vända detta.  För vända måste jag.....om jag bara visste hur.