Jag vet inte....Jag mår inte så bra inom mig själv. 

Solen har liksom gått ner inom mig. 

Jag påbörjar min åttonde månad som sjukskriven.  Alla prover är bra.  Det finns inget som visar att jag skulle ha någon påvisbar sjukdom.  Smärtplåstret tar ner smärtnivån väsentligt, och det är bra. 

Det är dock det enda som är bra också. Ibland så känns det som om det vore bäst om jag flyttade till någon etta med djuren. 

Allt jag känner är skuldkänslor.  Jag är en dålig mamma, som inte orkar med mina barn. Jag orkar inte engagera mig, jag orkar inte vara glad, jag orkar inte ens vara arg. 

Jag väcker barnen på morgonen innan skolan. Jag har ingen helvetesvärk, inte ens ont.

Jag kan dock inte hålla uppe ögonen.  De värker och när jag måste vara titta känns det så jobbigt.  Jag blundar, och somnar oftast om igen när barnen gått till skolan.  Vaknar timmar senare, och tvingar mig gå upp för hundens skull.  Han måste ut.  Då är det oftast bra i ögonen igen.  De är piggare, orkar vara vakna.

Jag känner mig meningslös. En belastning.  En belastning för mina barn som inte har en mamma som orkar vara engagerad i dem. Som inte orkar höra deras höga röster. Som inte orkar vara glad i närheten av dem.

En belastning för min sambo som tvingas jobba och jobba för att försörja oss. 

Som har en kvinna som går hemma hela dagarna och inte ens kan laga mat.

Det som gjorde livskvalité gör mig sjuk.  Det som fick mig att må bra gör mig sjuk. 
Jag funderar på vad jag har att se fram emot.  Jag ser inte fram emot helgerna. Jag ser inte fram emot vardagarna. 

Jag går ut med hunden. Jag är ute med hunden minst 1,5 om dagen.  Ibland hinner jag längre, ibland bara runt kvarteret.  När orken finns, när jag känner mig piggare.  När det är skönt att vara ute och gå.....då orkar jag inget dagen efter.  Jag önskar att jag kunde känna mig lättad över att slippa helvetessmärtan,  men denna..."ögonmigrän" i brist på bättre ord, gör mig sängliggandes ändå halva dagarna.

Solen har gått ner, och jag försöker förtvivlat se stjärnorna någonstans på himlen.

Jag vet att de finns där.

Att finna dem därmot är svårt.

Ännu svårare när mörkret och kylan på utsidan stormar på insidan.

Vem är jag när jag inte orkar göra något?

Vad mår jag bra av när kropp och knopp protesterar mot det jag brukade må bra av?

Tidigare hade jag flytt till mina föräldrar, shoppat på Gekås och "bootat" om.  Nu orkar jag inte.

Jag vet inte ens om jag orkar åka ner till jul.  Jag vill, åh vad jag vill. 

Men jag vill ju kunna vara dottern, systern, mamman, partnern.  Jag vill inte bara vara, jag vill ju leva?

Men vart tog livet vägen? 

Hur hittar jag vägen igen?

Vart tog stjärnorna vägen? 

Om jag bara lyckas se en enda stjärna, bara en enda så jag orkar leva och navigera i mörkret.

I min jakt efter stjärnor väljer jag att ignorera att jag gått upp 3 kilo.