Jag har lite beslutsångest det ska jag inte sticka under stol med.

Så jag hoppas på att få lite input, feedback och kommentarer på de val jag har.

1)  Jag har fått Norspan smärtplåster sedan 5 veckor tillbaks.  Det är helt fantastiskt. Många gånger har jag inte ens huvudvärk när jag vaknar.  Jag är trött, framför allt trött i ögonen.   Så även om jag har inte har ont, så kan jag nätt och jämt hålla ögonen öppna.  Jag väcker barnen, får iväg dem till skolan, och sedan får jag en sådan trötthet i ögonen, och måste bara sluta dem.  Jag blundar, halvslumrar till 11-12-tiden, vilket var den tiden som helvetesvärken brukade ge med sig när jag hade den. 

Jag är ofta yr igen.  Jag var bra en period, men sedan en magsjuka för 3 veckor sedan har jag varit yr mer eller mindre konstant.  Ser dubbelt och trippelt, ser dimmigt, speciellt på morgonen. 

Kom på att Norspanplåstret ger yrsel, dimsyn, trötthet och illamående som bivärkning.  Men jag har sällan ont.

2)  Sluta med Norspan plåstret.  Ha min helveteshuvudvärk på mornarna, och känna mig osäker på huruvida jag kommer fixa att överleva rent mentalt.  När jag har min skärelds huvudvärk, där knivarna skär inom mig och klubbar mig med spikklubba, så måste jag vänta ut, leva igenom, leva med, tills det slutar.  Ocn när det slutar är hela kroppen spänd, spänd nacke,  ont i axlar och rygg.  Efterföljade "vanlig spänningsvärk" av det svårare slaget. 

Men yrseln är bättre och förhoppningsvis är jag inte lika trött.

3)  Jag har just nu träningsförbud.  Det innebär att jag rekommenderas att inte göra något mer ansträngande än att jag kan hålla mig frisk av det.  Under ett antal veckor har jag bara promederat.  Och jag inte inte haft feber.

Men undertiden har jag fått ont i andra delar av kroppen, som kommer sig av svaga muskler och felaktig hållning. 

Jag vill gärna komma igång att träna.  Träning kapar nämnligen bort en vill del av smärtan, men ökar en en annan del av smärtan.  Träning jag blir svettig av, har åtminstone tidigare gjort att jag fått mindre huvudvärk, starkare kroppshållning, men dessutom sjukare.   Dagen efter träning har jag feber och influensakänslor...ja..tänk er influensa i 2-3 dagar.  Innan min helvetesvärk började så tränade jag,

blev sjuk,

blev frisk,

tränade,

blev sjuk,

blev frisk

tränade,

blev sjuk

blev frisk

tränade osv osv...Tills en dag smärtan från hell uppstod.

Rent mentalt kände jag mig lite starkare, lite piggare, lite mindre ont de dagar jag inte var sjuk.

Så ska jag skippa smärtplåstret och slippa yrseln, dimsynen och illamåendet,  och välkomna smärtan från helvetet och troligtvis ett psykiskt breakdown med det. 

Eller ska jag med norspanplåstret försökt träna lite lätt, bara lite,  blir jag sjuk så tar jag det lugnt tills jag blir frisk osv.  Jag känner att jag MÅSTE röra på mig, även om det kommer innbära träningsvärken från helvetet.  Träningsvärken från helvetet kan jag ta,  det är värken jag inte behöver göra något att för att förtjäna som jag inte tycker om.

Pest, Kolera eller Helvete?   Vad ska jag välja?

Jag satt härom kvällen och tittade igenom smärtläkaren Björn Bragès föreläsningar. Jag blev smått förälskad i honom och önskar att alla läkare hade hans insikter och framför att vilja att ta del av ny forskning, och hans patientbemötande. Hade jag kunnat så hade jag mycket gärna blivit hans patient.

Den är 5 timmar lång men finns mer uppdelat här:

Smärtguiden

Sedan mitt inlägg om mina ben så drabbades jag av någon form av magsjuka.  Jag har lyckats med bedriften att gå ner 3,5 kg på  tre dagar.  Nu får jag behålla maten men är så matt och orkeslös att det inte är klokt.  Jag kan knappt stå upp.  Det är okej så länge jag ligger, men att stå och gå innebär akuta svimningskänslor.  Men det blir läkartid på måndag.  Jag kan skriva på datorns tangetbord, men igår kunde jag knappt hålla kniven när jag åt.  Och till och med jobbigt att bläddra blad när jag läser en tidning eller bok.  Men jag har inte så ont, utan det är snarare en enorm utmattning, utröttning.  När jag står och går så är jag så trött i låren, det känns ungefär som när man gjort en massa Squats och benböj, benen darrar nästan av utmattning.  Hela jag darrar av utmattning. 

Det kommer kännas otroligt skönt när jag återgår till det stadie jag var i, förra veckan.  Lite perspektiv är alltid bra.

Riktigt underhållande!  En manlig läkare försöker återskapa en förlossningsituation genom att simulera ett värkarbete.  Hur klarar män förlossningsmärta?  Se själv!

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=6AdFdmE9A84

Jag har mått riktigt bra sedan jag fick Norspan plåstren, de har sänkt smärtintensiteten påtågligt.  Men idag...eller redan igår hände något riktigt obehagligt.  Jag åt en pizza till middag igår och drabbades av ett illamående som inte var av denna jord. Tyvärr kräktes jag inte, för det hade nog lindrat.

När värsta illamåendet lade sig så fick jag huvudvärk, en rejäl grjej så jag fick ta ytterligare ett par smärtstillande utöver plåstret jag har.  Och sömntabletter till natten. 

Idag vaknade jag och kunde inte röra benen. De var tunga och domnade, det stack överallt, men jag lyckades inte röra på benen eller lyfta dem.  Barnen fick komma och massera mina ben, och de fick agera amatörläkare.

"Rör jag foten nu?" 

"Kan ni känna att jag trycker foten mot din hand?"

Till slut så fick jag ta händerna till hjälp och slängde benen och fötterna över sängen.  Och där satt jag, och tillslut så fick jag såpass mycket styrka i benen och fötterna att jag kunde stå och gå på dem.  Jag gick ut med hunden och det kändes vingligt.  Ett fot i taget.  Jag kände den kalla blåsten runt benen, men jag kände fan inte när jag satte ner foten.  Jag hörde det.  Det kändes som...jag föreställer mig att man har bomull i ben och fötter, och då är det inte så lätt att uppbåda någon styrsel.  

Det kändes jobbigt att andas,  jag hade inte ont i huvudet, utan det kändes mer som ett tryck. Väldigt svårt att beskriva.  Jag gick mindre än en km med hunden,och när jag kom in så föll jag ihop och började gråta. 

Min älskade 10-åriga dotter, hjälpte in mig till sängen och kramade mig.

Det känns jobbigt och ansträngande att andas, benen är tunga och jag mår illa.  Jag har varit på vippen att ringa ambulansen ett par gånger, men kommit till sans.  Vad kan de göra?  Vad kan någon göra? 

Jag var hos min läkare idag.  Ny vårdcentral men samma läkare som tidigare.  Den enda som jag upplevt ha respekt för mig och bemöter mig med empati.  Så jag håller fast vid honom så länge jag kan.

Jag har haft ett par tuffa veckor. Mycket helvetesvärk,  så mycket som 40-50 timmar där jag ligger mer eller mindre pall i sängen och inte kan göra så mycket mer.   Fibrovärken som blir värre och värre ju kallare det blir.

Nu ska jag få prova något som jag inte hade någon aning om fanns.  Norspanplåster.  Det är tydligen ett plåster med långtidseffekt. Jag ska ha det i en vecka och sedan sätta på nytt, och på något sätt ska det pyttsa ut smärtstillande varje timme.  Fråga mig inte hur det funkar.  Det ska bli intressant att se OM det funkar. Jag fick lägsta styrkan och om en månad ska vi göra en utvärdering.  Jag fick även en remiss till smärtenheten på Akademiska.

En annan skillnad mellan denna läkaren och de tidigare jag träffat är att han inte har kategoriskt definierat feber till 37,8.  

Han frågade mig vad min normala temperatur är och jag berättade att min grundtemp ligger på 36,6-36,7 och då har jag feber när jag ligger på 37,5.  Den här läkaren ger mig hopp om läkarkåren. 

Något som jag har märkt har en något smärtlindrande effekt är riktigt bra böcker.  Det är typ den enda glädjen jag har kvar som inte gör mig sämre.  Jag tycker om att promenera, och jag gillar att shoppa, och träna, men allt verkar göra mig sämre.  Inte lugna kortare promenader med hunden men allt som är intensivare. 

Jag har under en tid känt mig väldigt glömsk, och nästan dement. Och för att bevisa för mig själv att jag har en gnutta hjärna kvar och inte har förlorat allt, så började jag läsa en Trilogi på engelska.

Och de böckerna har verkligen fängslat mig.  Första boken kunde jag inte släppa,  andra boken var bättre än den första. Nu läser jag den tredje, och när jag läser böckerna så glömmer jag allt. Till och med smärtan. 

Jag har haft ett par riktigt dåliga veckor, där jag varit överjävligt trött och utmattad, haft smärta och värk.

Jag har inte skött kosten alls.  Jag har varit sugen och låtit suget ta överhanden. Och jag orkar inte ens ha dåligt samvete eller bekymra mig för att ha gått upp i vikt.  Jag känner mig som en fånge i min egen kropp. 

Jag har extremt svårt att acceptera att min kropp inte vill det jag vill. 

Sånt jag tycker om, sånt som gör mig glad,  jag orkar knappt sånt längre. 

Långpromenader med hunden kan jag göra i  undantagsfall.  Träning  är mer eller mindre uteslutet, det följs av sjukdom som låg feber och influensakänsla under 2-3 dagar.

Sådant som att gå och shoppa, som jag i normala fall älskar, orkar jag knappt heller längre.  Jag vill. 

Det finns så mycket jag vill!

Men så säger min kropp något annat.  När jag joggar, då mår jag bra.  Det är jobbigt, det är svettigt och jag är anfådd, men när jag joggar kopplar hjärnan bort allt och det är en av väldigt få gånger som jag känner att jag kan slappna av.   Jag tycker jag förtjänar att må bra....men det är 3 timmar av må-bra-hormoner som sedan följs av 2-3 dagar av må jädrigt dåligt.

Jag har haft funderingar på att åka ner till min släkt på andra sidan Sverige, besöka Gekås och träffa familjen helt enkelt.  Men jag blir utmattad av blotta tanken.  Jag vill...åh så jag vill.  Men orka? 

Mitt mentala jag är fortfarande en ganska aktiv ,pigg tjej som vill mycket.  Mitt mentala jag är ganska smart.

Mitt fysiska jag, min kropp,  håller på att förgås av smärta, trötthet och utmattning.  Min hjärna som tidigare varit ganska användbar, och hyfsat intelligent,  den har drabbats av minnesförlust. Kommer inte ihåg, glömmer allt, och jag börjar känna mig närmast dement.

Jag vet inte hur jag ska vända detta.  För vända måste jag.....om jag bara visste hur.

Inte för att jag bryr mig så JÄTTE mycket om hur många läsare jag har, men någon kommentar då och då är roligt att få.  Speciellt som om jag går i valet och kvalet att sluta med denna bloggen  och istället göra en mer anonym blogg.  Men har jag någora läsare här så kanske jag stannar kvar.  Det är ju ett litet bök att börja på nytt.

Nu börjar en period av året som jag gärna skulle vara utan.

Om jag fått bestämma skulle året bestå av April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, December.

December har endast existensberättigande på grund av julen.  Om vi flyttar julen till...låt oss säga...midsommar, så skulle december gärna få försvinna från året också.  Men jag är helt okej med att Sverige flyttar sin breddgrad också...så det är mellan 20-25 grader året runt också. 

För med kylan kommer fibrosmärtan i full galopp.  Och för mig är det värst i benen och fötterna. 

Jag har fått förmånen att testa en Shiatsu-fotmassage. Om ni klickar på bilden så kommer ni till inköpsstället.

Jag kan bara säga en sak om den här. Såvida ni inte har någon som med varma händer kan eller för den delen vill, kan massera era fötter, så är det här grejen.  Störtskön!  Finns 3 olika massageprogram, och det är störtskönt att sitta och titta på teve och få sina fötter masserade.

Enligt sjukgymnastens rekommendationer har jag börjat jogga igen. Den här gången försöker jag ta det lugnt och inte jogga mer än 15 minuter åt gången 2-4 gånger i veckan.  Och det är skönt att jogga, det är nästan bara då min  hjärna slappnar av, och min spänningsvärk försvinner. 

Men cirka två timmar så, när efter att jag duschat, och varvat ner...så får jag frossa, och min värk kommer i dubbelt upp.  Och den sitter i form av frossa i fötter och smalben/vader.  Föreställ er att ni har fötterna i en hink med isvatten upp till knäna ungefär.  Jag får även mycket lätt feber.  Men jag har joggat 30 minuter sedan i torsdags.  Imorgon är det dags igen. 

Jag hoppas fortfarande att det är cirkulationsproblem jag har när jag är så kall om fötterna/benen. 

Jag har redan börjat med tights under byxorna.  Har fler lager strumpor på fötterna. Det är riktigt jobbigt.

Till viss del hjälper fotmassagen, men allra bäst hjälper min fotvärmare.

Jag kan inte hylla denna aparat nog. Enda nackdelen är att man inte kan gå omkring med den, för då hade jag gjort det hela tiden.