Min sambo pratade med mig. Berättade saker om min nya kvällsmedicinering jag inte hade en aning om.  Jag fick för cirkus två veckor sedan Venlafaxinet utbytt till Sertralin på morgonen och Mirtzapin på kvällen.  Det har funkat hyfsat. Jag somnar inte så snabbt men somnar på kvällen till skillnad mot inte alls.  Men tydligen har beter jag mig väldigt konstigt, och säger saker jag inte kommer ihåg.  Och det känns ju läskigt, när ens egen sambo tycker att jag beter mig läskigt.  Så det är bara att sluta med den medicineringen också.  

Det finns delar av mig som villl av sluta all medicinering av mig...bara för att se vad som är jag, och vad som är biverkningar/medicin. 

Jag kanske ska prata med läkaren om att sluta med både mirtza...som jag förövrigt kommer lägga av med redan ikväll,  och Sertralin på morgonen.   Testa att vara utan i 2-3 veckor, känna hur det känns i kroppen.
För något jag inte gillar med någon antidepp är dess negativa inverkan på känslolivet.   Vem vet...jag kanske rent av mår bättre av att sluta med all form av medicinering, och istället fokusera på meditation och mindfullness. 

Det här är inget pang på-beslut utan något jag funderat på en tid.  Jag har ätit så väldigt mycket mediciner, och olika preparat.  Läkarna skriver ut hit och dit, och ändrar här och där.  Ibland känner jag mig som en liten laboratorieråtta.  Men nu  efter min och sambons diskussion så känns det mer angeläget.

Jag kommer sätta ner och snart sätta ut sertralinet också.  Jag vill bara få ett GO! från läkaren också.  Blir jag mycket sämre igen så får jag väga fördelar och nackdelar,  eller gå tillbaka till något som är välbeprövat.

Den här nya medicineringen har inte bara gjort att jag gör saker jag är omedveten om utan den har fått mig att gå upp i vikt också,  närmare 6 kg på två veckor.  INTE BRA!

Så på måndag har jag bestämt mig för att lägga om kosten helt. Och de tre första dagarna ska jag bara dricka måltidsersättningar och återgå till en mer kolhydratsfattig kost. Eftersom jag inte kan träna så är det kosten jag måste satsa på, och de senaste dagarnas användande av pulsklocka har gjort att jag har sett att jag under en normal dag för mig, gör mig av med 1434 kcal, och jag får säkert i mig det tredubbla. Men jag måste göra mig mentalt stark att stå emot frestelser och sådant som familjen kan tänkas släpa hem.  

Jag behöver bli stark...överhuvudtaget!

Efter min superbra lördag, så kraschade jag helt dagarna efter.

Jag har varit väldigt trött, yr, matt, svag,  haft ont i halsen, haft ont i ögonen, mått illa och haft klåda. 

 I tisdags så somnade jag vid 23, och igår skickade jag iväg barnen till skolan vid 8, hade en jävligare huvudvärk än normalt, så jag tog två citodon och gick och lade mig.
En stund senare så ringer det på dörren, och där står sonen. Jag frågade vad som hade hänt och om han var sjuk. Han tittade på mig som om jag vore tokig och sa att skolan var slut.
När jag tittade på klockan var den 14.20. 
Hade ont i kroppen och huvudvärk. Ändå somnade jag vid 22 igår.

Och så vid ett tillfälle när jag låg och läste kände jag att pulsen ökade, hjärtat slog hårdare som det känns när man är ute och går riktigt snabbt och nästan är på väg att börja springa.  Det är ofta det händer, så jag tänkte att jag sätter på mig pulsbältet och pulsklockan.

Sist jag använde pulsklockan var i april, alltså nästan för ett år sedan.  Då var min vilopuls strax under 70. 

Nu var vilopulsen strax under 100. Arbetspulsen låg på runt 130-140, och det var när jag typ plockade ut disken ur diskmaskinen, satt och åt osv. 

När jag var ute med hunden så visade klockan att jag tränade högintensivt.  Det var en lugn kort promenad och jag var uppe i över 160 i puls.  För ett år sedan krävdes det ungefär 10 minuters jogging för att jag skulle vara där.

I går kväll så sammanställde jag pulsklockans data, och den visade att jag under de 7 timmarna jag var vaken hade tränat högintensivt i 1 timme, och medelintensivt under 4 timmar och lågt under resterande.

En rejäl försämring under ett år.

Jag kommer fortfarande på mig själv att vilja börja träna igen.  Att vilja börja jobba igen.

Men jag får nog vara nöjd med att läsa, och att kunna gå kortare promenader. 

Nu är jag jättetrött igen också skulle väldigt gärna gå och lägga mig och sova.

Det är inte ofta det händer. 

Idag hände det.  Jag vaknade utan min jävliga huvudvärk, och kunde gå upp tidigare än jag normalt gör. 

Ute var det blå himmel och sol. Vackert vårväder. Jag gick ut med hunden och gick hela 1,5 km.  Normalt orkar jag inte gå en meter över 1 km utan att behöva vila en stund.  När jag kom hem med hunden, så bar jag ner mina träningsmanicker som jag haft ståendes i vardagsrummet en lång period, till träningsrummet.

Sedan så dammsög jag vardagsrum, matsal och hall.  Tvättade golvet, vilket var väldigt välbehövligt, golvet såg mer grått ut (av all sand som Akiro släpar in). 
När jag gjort detta känner jag att jag börjar bli trött, så jag vilar lite.  Går ut med hunden igen, och när jag kommer tillbaks tar jag tag i köket.  Gör rent spis, diskbänk och arbetsbänken, dammsuger och tvättar golvet.

Sen så tar jag äntligen ner julgardinerna från köksfönstret. Efter det tar det stopp. 

Jag är så glad över att jag fått en dag där jag fått känna mig frisk, och haft ork. Det känns helt fantastiskt!

Jag har sedan i tisdags börjat på en ny medicinering, och det känns som om den hjälper. Jag sover bättre och livet känns lättare, även om jag har lika ont som vanligt och är lika trött som vanligt.  Förutom idag då, då jag kändes som helt frisk.  Det är en underbar känsla, och jag hoppas jag får uppleva den känslan fler gånger.

Kvällen slutade dock inte lika bra.  Min stora favorit var Yohio

 Kvällens resultat                 Resultatet jag velat se

Idag har jag fått massage.  Jag var hos en riktig massör och fick riktig massage i en timme. 

Det var nog det skönaste jag varit med om på riktigt länge.

För några dagar sedan så kom jag och tänka på att om jag varit en hund så hade jag troligtvis avlivats.  En hund som har ont hela tiden, som inte orkar med sina promenader, utan bara gör de viktigaste behoven. En hund som mest hela tiden ligger och inte orkar...och som inte blir bättre.  Jag hade nog avlivat en sådan hund. 

När jag tänker på att mina bästa dagar är som de tidigare dagar då jag blev förkyld och hade känslan att "imorgon vaknar jag nog med influensan",  då kan jag tänka att jag hade nog haft det bättre som hund.

Det är inte så att jag vill ta livet av mig eller så, men tanken på att det här är något kroniskt, gör mig rent ut sagt livrädd.   Om det är så att jag kommer ha det här tillståndet resten av mitt liv, då känns det som om djur har större rättigheter än oss människor. 

Jag kommer boka in en massageomgång varje månad, för att få ha något att se fram emot.  Det är inte mycket jag kan göra, inte mycket jag orkar göra.  Det finns inget att se fram emot.

Något som jag är glad över att jag orkar göra är att läsa.  Tidigare när jag jobbade så hade jag inte tid att läsa, och hade jag tid så hade jag ingen ork.

Nu läser jag mycket, och en hel del på engelska. 

När min kognitiva förmåga försämras, och jag känner mig nästan senil, så är det en stor glädje att inse att jag fortfarande har förmågan att läsa och förstå engelska. 

Djuren ger mig livskvalité också, även om jag kan känna att jag oftare får dåligt samvete över hunden.  Han är anledningen till att jag kommer ut överhuvudtaget,  men samtidigt orkar jag inte gå längre en max 1,5 km.  Hunden verkar inte klaga men jag får dåligt samvete över att jag inte orkar vara den hundägaren jag vill vara.

Jag måste hitta fler saker att kunna se fram emot mer än ev massage.  Det kostar en hel del pengar, och det jag kommer inte kunna boka massage så ofta som jag skulle vilja.  

Det är svårt att hitta livskvalité nu. Jag tycker det. 

När dottern fick sin diagnos, adhd och autism, så fick vi hela tiden höra kommentarer som "det är väl inget fel på henne", "hon är bara lite blyg" , "hon är bara lite sen".  

När folk hör ordet autism så ser de "Rainman" framför sig. Någon som kan telefonboken utantill, men inget annat.

Så när de ser en sprudlande glad liten flicka, utan hämningar, så ser de inte någon med autism.

Vad de inte såg var de flera timmar långa utbrotten.

Vad de inte såg var hur noga vi förberedde inför besök och förändringar.

Vad de inte såg var hur ett obetänksamt ord, eller obetänksam mening kunde få henne och gråta och grubbla en hel natt. 

De såg den glada sprudlande flickan, som var något blyg.  Då hade vi lyckats...med något.

Många gånger önskade jag att hon skulle fått Downs syndrom, eller en cp-skada. Något som syntes. 

Det som syns, det finns.

Natten till lördagen sov jag min första hela natt på nästan 3 veckor.

Jag hade ont som vanligt på morgonen men citodon hjälpte.

Eftersom jag var pigg så bestämde jag mig för att göra något jag inte gjort på länge.

Jag åkte in till Stockholm med pendeln och mötte upp sonen och mannen som slutat sin träning där.

När jag satt på tåget drabbades jag av en sådan övernaturlig trötthet, och somnade på tåget.  Trots att jag känt mig pigg innan.  När jag var framme på centralstationen, så fick jag upp mig på ren viljestyrka, och sedan fick jag sätta mig igen inne på centralen när jag väntade på mannen och sonen.

Jag gjorde en kort meditationsövning i ett försök att skapa mig mer energi, men jag tror inte det fungerade.  Vi gick och käkade på MC (ännu mer sittande) och sedan till telefonbutiken där jag skulle få mig en ny telefon.  

Vi gick förbi akademibokhandeln och jag har varit på bokrean, och ville in dit. Men jag hittade inget av värde, och vi fortsatte mot tåget.  Vi gick förbi en väskaffär, och jag kom på att jag behövde en ny handväska med axelremmar.  Köpte en snygg handväska och sedan var jag slut.  Vi tog oss till tåget och åkte hem.

Igår kväll kom febern.  Jag har ont i benen och armarna. Huvudvärk. 

Och tröttheten,  utmattningen.  Det är som att kroppen tvärbromsar...jag har inte så mycket att säga till om.

Nu har jag inga smärtstillande kvar. Inga sömntabletter.  Varje kväll tänker jag att jag måste se till att få en akuttid.  Varje morgon....nä..jag orkar inte.  Orkar inte ringa. Orkar inte prata.  Orkar inte hålla på att motivera varför jag ska ha sådan hög smärtlidning för att jag inte ska ta livet av mig.  Orkar inte.

Istället andas jag. Keep on breathing.  Det är vad jag orkar.

Jag har hamnat i en stor identitetskris, och har tappat bort mig själv.

Jag vet vem jag var.  Jag var förskolelärare och lärare, en ganska bra sådan också.

Jag tyckte om att gå långa promenader. 

Jag tyckte om att gå ut och jogga, eller gå till gymmet.  Det kunde vara svårt att komma  över tröskeln ibland, men det var så härligt när man väl var där, och kände kroppen arbeta. 

Jag tyckte om att planera vad jag skulle göra på jobbet, vilka pedagogiska aktiviteter man skulle hitta på.

Och jag ville vidareutbilda mig till specialpedagog. 

Jag ville gå hundkurser. Jag ville gå ut och jogga med hunden.

Jag ville springa vårruset och tjejmilen.

Allt det här vill jag fortfarande, men jag har insett att det går inte.

Att gå en 2.5 km lång promenad med hunden är liksom vad min kropp orkar med. Nätt och jämt det.

Jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till skola eller förskola  

Jag vet inte vem jag är längre.  Det känns som om det är max 20% kvar av den människan som fanns för två år sedan, och den människan hade också en smärtproblematik.

Att göra en sådan simpel sak som att gå till biblioteket, gå och handla,  åka på läkarbesök....det tar så mycket energi från mig. 

Människor i min närhet har svårt att förstå den tröttheten min kropp bär på.  Det är inte så att jag är sömnig eller vill sova.  Men varje dag känns det som om jag har sprungit ett marathon.  Träningsvärk, och en svaghet i kroppen som gör att jag efter en ansträngning MÅSTE lägga mig ner.  Sambon som lever nära mig kan klaga på att "ligger du nu igen?".   

Att skriva den här texten kräver en koncentration som gör mig så trött.  Tidigare så var skriva ett av mina stora intressen, men allt eftersom har allt tagits ifrån mig.  Min förmåga att uttrycka mig, min förmåga att skriva fängslande,  jag kan inte ens skriva för hand längre.  Jag kan inte hålla en penna.  Nätt och jämt skriva min namntäckning.

All min energi går till att gå ut med hunden.  Hade det inte varit för hunden vet jag inte om jag tagit mig upp ur sängen ens. 

Jag har även blivit illamående på sista tiden.  Jag vet inte om det beror på sömnbristen eller om det beror på yrseln.  Kanske beror på båda. 

Jag har lagt upp en strategi att jag måste göra något roligt, något jag ser fram emot varje vecka.  Nästa vecka har jag bokat en massagetid.  Det ser jag fram emot.

Jag trivs inte i den kroppen jag är i nu. Jag trivs inte i situationen jag är i nu. 

Det är förvisso jobbigt att vara smärtpåverkad mer eller mindre jämt.

Och det är jobbigt att inte kunna sova.

Men det som är jobbigast är att kroppen kan få för sig, oberoende av vad jag tycker, att inte orka mer.  Att strejka, och det enda jag kan göra är att ligga och vänta tills jag får lite energi att ställa mig upp och göra något.

Nu tänker jag gå och lägga mig.  Och fundera på, vem är jag nu mer?

Vad kan jag göra utan att bli sjuk?  Utan att känna mig sjuk?

Vilken är min kompetens nu?  Har jag ens någon kompetens?  Har jag förlorat alla mina förmågor, vilket det känns som?  Och om jag kommer till insikt och accepterar mig själv såsom jag är nu, kommer då resten av samhället acceptera mig, eller kommer de vilja friskförklara mig?  Jag vet inte....det enda jag vet just nu är att jag är trött och att jag hoppas att jag kommer somna.

God Natt!

 För lite mer än två veckor sedan så slutade jag med insomningstabletter.  Jag hade kommit till en sådan nivå att jag missbrukade dem...och de hjälpte ändå inte tillfredställande.  Så det var inte så mycket att göra än att vänta med att förnya mitt recept.

Nu har jag varit utan sömntabletter i två veckor.  Allt hade varit bra, om jag kunnat sova.

Jag sover i snitt 10 timmar på en vecka.  Det är vad jag behöver per natt för att må bra.

Jag kan inte sova alls.  Annars är det ju vanligt att man somnar senare.  Men det gör inte jag.

Jag är vaken i ca tre dygn, sedan sover jag en natt, och då sover jag runt 6 timmar.  Sedan är jag sömnlös ett par dygn till så när som på att jag kan slumra ett par timmar. 

Något som är lite lustigt....eller lustigt vet jag inte, men konstigt är det!  Det är att när jag har varit vaken en hel natt så får jag inte helvetessmärtan. 

Huvudvärk, muskelvärk och känna mig allmänt överkörd av ett tåg gör jag.  Men helvetessmärtan uteblir. 

Ändock har smärtan varit värre dessa två veckor.  När jag har så ont så svimmar jag, eller kan inte hålla mig helt vid medvetande, så då kan jag slumra, men det ger ju ingen sömnkvalité.

Varför sover jag inte då?  Min sambo lägger huvudet på kudden och så sover han.  

När jag lägger huvudet på kudden så gör sig min kropp redo att springa. 

Klara......

Slappna av!

Färdiga.......

Andas djupt!

Gå!

Jag får adrenalinpåslag, jag blir uppmärksam och jag blir pigg.  Piggare än jag är under hela dagen.  

När jag ligger och försöker slappna av så ligger kroppen och rycker, armar flyger och far, benen måste sträckas.

Jag kan vara hur trött som helst, men min kropp är det inte.  Jag kan ligga i mörkret, lyssnar på sambons snarkningar.  Jag svettas......Jag fryser.....Måste sträcka på mig....Måste vända på mig....Det gör ont att blunda....

Någonstans vid 05-06 blir jag såpass trött att jag kan slumra till.  Då går sambon upp.  En timme senare går barnen upp.  Jag känner mig överkörd av tåget.  Sömnbristen gör att allt känns 10 gånger mer.  Det gör mer ont.  Det känns som om någon sitter på mig när jag går, när jag står.  

Sist jag gjorde ett sådant här långt uppehåll så sov jag runt 8 timmar i veckan.  Jag stod ut i två veckor. 16 timmars sömn på två veckor. Vad jag minns då är att jag kände mig som en zombie. 

Nu har jag stått ut i lite mer än 2 veckor, och det är för att jag inte fått några fler insomningstabletter utskrivna än.  Men jag behöver sova...jag måste få sova snart för jag håller på att bli smått tokig. 

Och nu börjar jag få rejäl huvudvärk också så nu ska jag förflytta mig till sängen och hoppas att jag sover inatt.

Ungefär en vecka innan jag skulle opereras så lämnade jag in min dator på reparation.  CD-driven funkade inte.

Jag har varit utan min dator i 4 veckor nu, lite mer än så. 
Därför har jag inte kunnat uppdatera min blogg.

Nu är det tre veckor sedan jag opererade bort livmodern, och tog bort p-staven. 

Mår jag bättre?  Svar ja!  Min kropp är lika skröplig som tidigare, men JAG känner mig mer levande, jag känner mer överhuvudtaget.  

Jag har läst mycket under den här tiden jag varit utan dator.  Jag fastnade helt för en serie som jag inte hade några förväntningar på alls.  Men den var jättebra!

Jag rekommenderar dessa böckerna skarpt! 

Under nästan tre veckor har jag även varit utan sömntabletter.  De hjälpte inte längre, så jag var tvungen att sluta med dem.   Sömnen är det dock inte mycket med,  jag sover kanske 8 timmar på en vecka.

Nu när jag fått tillbaka min dator ska jag börja prova yoga mer regelbundet.  Jag vill se om yoga kan göra att smärtan lättar, eller gör det uthärdligare.