Vaknar upp med ont i halsen, ont i ögonen, matt, svag, huvudvärk, lätt feber och influensakänslor. 

Inser att det inte finns en chans att jag ska orka iväg på någon anställningsintervju.

Jag vet inte om jag mår som jag mår pga att jag var ute och krattade och grejade i trädgården igår, eller varför.  Jag vet bara hur jag känner mig.

Eftersom hunden är prio 1, så valde jag att gå ut med honom.  Men även det var väldigt ansträngande och jag lyckades i sista stund häva en svimning, genom att hänga på min stora lufs.   Ibland funderar jag på om han känner av de dagar jag mår extra dåligt. Han går extra fint, är extra lugn, och agerar som ett bord jag kan ta tag i när det vinglar.  Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan honom.

Jag såg en intervju med Pernilla Zethraeus, tidigare vänsterpolitiker.  Se intervjun här: http://www.tv4play.se/program/efter-tio?title=pernilla_zethraeus_om_sin_svara_sjukdom&video_id=923182

Mycket igenkänning  i den intervjun.

På onsdag skall jag till neurologen, och han skall skriva remiss till ME-enheten i Danderyd. Tänkte be honom remittera till Gottfries också. 

Jag har oftare och oftare ont i ögonen. Eller ont och ont,  det känns ansträngande i ögonen. Som träningsvärk...i ögonen.  Kan man ha träningsvärk i ögonen?   Och det är oavsett om jag blundar eller tittar.  Knepigt!

Idag har det varit vår på riktigt!

Det har varit så varmt att jag kunnat gå ute i t-shirt.  Planen var att jag skulle göra någon form av yoga eller pilates idag, men när jag såg hur fint väder det var så ersatte jag den planen med att fixa i trädgården istället. 

Vi har ett växthus som vi inte tagit hand om, och vindruvor som inte beskurits...sedan vi flyttade hit för fem år sedan.  Så idag beskar jag vindruvstammen ganska rejält, och krattade upp en massa torkade löv.  Jag vilade mellan varven men fick en hel del gjort.  Lite för mycket kanske.

Nu bränns det i kroppen.

Jag har "på gränsen-feber" och är väldigt trött.

Imorgon skall jag på anställningsintervju.  Vet inte riktigt vad jag tänkte på när jag tackade ja till en intervju.  Jag har väl fortfarande inte lärt mig säga "nej tack."

Jag vaknade med världens träningsvärk i magen, efter gårdagens mycket korta pilatespass. För den som vill testa så finns programmet i inlägget nedanför.

Jag gick ut med hunden och kom hem och lade mig igen. Hade så ont i magmusklerna, men det är ju ett bra ont. Min sambo uppmuntrade mig att göra något som mjukade upp musklerna. 

Så jag gjorde detta passet

Ett 30 minuter långt yoga pass, och jag förvånade mig själv genom att lyckas göra rörelserna. Och träningsvärken blev bättre efteråt.  Vilade, duschade och belönade mig med den skönaste kroppspeeling och bodylotion som finns.

Men nu är träningsvärken värre än tidigare. Men jag märker att jag kan göra rörelserna bättre, och det är lättare att hålla rörelserna.

Men nu är jag väldigt trött och skulle faktiskt kunna somna här och nu.  Men jag tror inte familjen skulle vara så förtjust om jag somnar innan klockan är 18 en fredagskväll.

Varför är det så svårt att acceptera sig själv? 

Som den man är? 

Som man ser ut?

Accepterar ni er själva som ni är?

Jag arbetar mycket med mindfullness nu, för att hantera smärtan. För att hantera livet.

Jag har inga värktabletter som funkar, och jag har testat de flesta vanliga smärtstillande. Förutom morfinsprutor så är det just mindfulness som fungerar bäst.

Då försöker jag möta smärtan istället för att mota bort den.  Och någonstans i smärtan, eller i kroppen, så finns det något som känns bra. Eller något som jag kan hantera. 

Min huvudsmärta som vanligtvis uppträder på morgonen, eller någon gång på kvällen, känns som pistolskott i pannan ovanför ögonen. Först ett på höger sida, sedan ett på vänster sida, kulorna exploderar sedan i skallen som i ett fyverkeri för att sedan ebba ut. Sedan upprepas det, om och om igen.  I flera timmar.

Det fanns en period som jag på allvar funderade på att avsluta alltsammans.  På grund av smärtan.

Men så hittade jag denna boken:

Med dess hjälp hittade jag tillbaks, och fick verktyg att bemöta smärtan.  Och jag kom på att huvudsmärtan är som förlossningsmärta, den kommer i vågor.  Det är som ett värkarbete...fast inne i huvudet.  Och när explosionen kommer så föreställer jag mig, just ett färgglatt fyverkeri. 

Under pausen, när fyverkeriet ebbat ut, så finns tid att djupandas och förbereda för nästa pistolskott och fyverkeri.

Jag är glad att jag har hittat denna metoden. 

Men jag har svårt att acceptera att jag inte orkar, att jag inte kan. 

Jag vill så gärna göra så mycket.  Men med det mesta jag gör så måste jag vila emellan åt. 

Går jag ut med hunden måste jag lägga mig ner när jag kommer hem.

Efter att ha ätit måste jag lägga mig ner.

Efter att ha plockat ur disken måste jag lägga mig ner.

Jag hittade en bra beskrivning på Youtube, av vad jag många gånger upplever.

Rent förnuftsmässigt så förstår till och med jag att med den smärtan jag mer eller mindre alltid går omkring med och med den mentala trötthet, eller hjärndimma som jag säger, så är det inte konstigt att jag inte orkar, och inte kan allt jag vill och bör.  Men jag har jättesvårt att acceptera detta. 

Så fort jag orkar så försöker jag pressa mig själv, så att jag kan må bra i mig själv, och känna mig duktig.  Ofta med feber, halsont, och ännu mer smärta som resultat.

Nu pågår letandet efter träningsformer och aktiviteter som jag orkar göra, som inte gör mig sjuk, men som ändå gör att jag kan känna mig stolt över mig själv. Att jag gjort något. 

Idag har jag tränat efter denna videon på youtube.   Lätt, kort pilates som ändå kändes under tiden. 

Men att det ska vara så förbaskat svårt att känna stolthet över den man är och inte det man gör. 

Men arbetet går vidare, med mindfullness och acceptans.

"Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?"  som Di Leva sjunger så blir man vem, vilka man ska tro på.

Efter mitt sista inlägg så drabbades jag av den stora tröttheten, feber, skakningar och orkade knappt gå ut med hunden.  Allt var bara jättejobbigt, och yrseln kom tillbaks med full kraft.

Jag känner mig fortfarande ganska svag, men testade att yoga 15 min +10 min lätt pilates i lördags.  Det kändes bra och jag känner mig inte försämrad av det.

Jag kan känna mig så frusterarad att jag inte vet VAD som är fel på mig, och varför, och vad jag kan göra åt det.

Rent medicinskt är jag frisk, alla prover är inom normalintervallen.

Psykiatrin menar att jag inte har något psykiskt som kan göra det kroppen gör.

Jag är inte deprimerad, åtminstone inte primärt, utan mer pga min situation.

Så jag är frisk.

Fast med symptom som de flesta åker til aktuten för. 

Jag vill ju gärna känna mig pigg och frisk. Måndags så testade jag 20 min Malibou Pilates med pilatesstolen.

Det var ett lågintensivt pass, men musklerna jobbade.  Och jag mådde bra efteråt.  Även dagen efteråt. 

Men idag så vaknade jag med ont i halsen, och känner mig allmänt svag.  Jag går omkring som en gammal tant eftersom det känns som om jag går på glödande kol i fötterna.

Jag kanske inte kan träna 3-4 dagar i veckan, men jag kanske kan köra ett pilatespass och ett yogapass. Det borde vara bättre än inget iallafall.  Och inte att förglömma hundpromenaderna.  Jag går ju alltid minst 3 km om dagen. 

Jag känner att jag skulle behöva så många åsikter och funderingar av er som möjligt.  Så känn er välkomna att kommentera!

De två sista dagarna har jag varit ute och joggat på förmiddagarna.  Jag vet egentligen inte hur och varför jag började.   I tisdags satte jag på mig träningskläder med avsikten att jag skulle yoga efter att jag varit ute och kissat hunden.  Men av någon anledning började jag jogga.  Och konstigt nog orkade jag jogga längre än vad jag vanligtvis orkar gå.  Imorse likadant.  På två dagar har jag joggat nästan 5 km. 

När jag kommer hem har jag duschat, sedan har jag somnat.  Vaknar 1-2 timmar senare och har då lätt feber, ont i halsen, frossa varvat med svettningar. 

Om jag vaknar och kommer känna mig frisk imorgon har jag ingen aning om, men OM jag känner mig frisk imorgon....så finns chansen att jag gör likadant.

Jag vet inte om det är åt helvete dumt av mig att motionera när jag blir sjuk av det.   Men jag blir lika dålig av att åka och storhandla, eller åka till läkaren, eller bara promenera till affären. 

Jag känner mig väldigt kluven.

Jag mår bra när jag springer....eller springer och springer.  Jag ser väl ut som en trebent elefant, men jag är inte yr när jag springer...eller joggar...eller vad man nu vill kalla det.   Jag bara är.  Jag bara är tills jag sätter nyckeln i låset hemma.  
Jag har inte rört mig på ett halvår och det kändes väldigt förvånande att jag kunde. Och orkade.  

Och nu sitter jag och fryser...låggradig feber, dovt ont i hals och bröst.  Men klarare i huvudet. 

Jag kan inte fråga läkarna om det här.  Jag kan inte heller lyssna på min kropp.  Jag kan inte heller lyssna på mitt sinne.

Smärtorna:  Smärtan jag får efter att ha sprungit är mycket snällare, vänligare och uthärdligare än den jag normalt har.  Smärtan man får av förslappade muskler.  

Innan allt det här började så vann jag över fibromyalgin genom träning.   När yrseln, svimningarna och framför allt influensakänslorna efter träning började så kom fibrosmärtorna tillbaks flera gånger om.

Jag är inte utredd för ME, men ME/CFS är en av teorierna om mitt tillstånd.  Alla andra sjukdomar, funktionshinder etc blir bättre med motion.  Men just ME/cfs så kan man alltså bli sämre.  Mycket sämre.

Ni kan läsa mer om ME/CFS här: http://rme.nu/om-me-cfs

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.  Jag lägger mycket hellre min energi (och hundens ) på en 30 minuters joggingrunda, och sedan sover halva dagen. 
Det enda läkarna säger är : träna inte med ont i halsen och inte med feber.   Infektionsläkaren sa att det inte är farligt för mig att träna, men jag måste prioritera vad jag vill orka och vad det är värt.

Hjälp mig bena ut vad som är farligt och vad som är bra för mig.  För hela min själv säger att detta är bra!  
Jag vill leva i nuet. 

Jag vill må bra i detta nu! 

Vad tycker ni jag ska göra?  Leva i nuet och göra det som känns bra NU.  Eller bör jag tänka på konsekvenserna, oavsett vad de månde vara?   Jag behöver era kommentarer!  Input, feedback, please!

Min stora starka  huvudvärk kom igårkväll, och nu på förmiddagen kände jag migg pigg. Frisk.  Utan att tänka, utan att ens titta ut genom fönstret så tog jag på mig löparkläderna. Pulsklockan. Mobilen och hörlurarna. Bajspåsar i fickan och hunden i kopplet.

Gick först så hunden kissade, sedan började jag jogga lätt. För mig blir det en rejäl ansträinging men hunden går i samma fart som tidigare.  Det kändes bra, och jag förvånade mig själv över att kunna hålla mig joggandes en lite längre stund.  2,36 km på 28 minuter.  Inga stora tider vi pratar om.  Men jag är så grymt imponerad över att jag gjorde det.   Jag tänker inte...bara gör. 

När jag kom hem så duschade jag. Tänkte att jag var värd att använda mina bliss produkter.

Jag hittade min scrub av en händelse, och den är UNDERBAR liksom deras bodybutter.   Men de är såpass dyra att jag kan inte använda dem bara så där...utan jag måste ha förtjänat att använda dem.   Och det har jag idag. 

Men när jag hade duschat lade jag mig i sängen.....och somnade.  I två timmar sov jag och vaknade av att yngsta sonen slutade skolan.   Men visst kan jag vänja mig vid det här.  Absolut.  

Och nu kan jag tänka mig att gå och lägga mig igen....fast det troliga är att jag får ta mig en treo...för plötsligt är alla barn plus ytterligare ett hemma.

Psykologen frågade det en tid sen.  Vad får dig att må bra?  Och jag tänkte efter....jogging,  powerwalks....styrketräning på gymmet.  När man känner att kroppen verkligen får arbeta....och att smärtan man känner kommer pga kroppsarbetet.  

- Vad händer om du skulle träna ordentligt?

-Hm...jag blir sjuk

- Hur blir du sjuk? 

Jag får fundera lite....jag får ju ont i halsen...och så får jag feber...kanske inte alltid mätbar feber som sjukvården vill ha. Men jag känner mig helt klart sjuk. Trött. Frossa.   Ont.  Ont i ögonen. Snörvlig. 

- Hur länge brukar du bli sjuk efter fysisk ansträning?

Får tänka lite till.....det är väldigt olika.  Igår gick jag mycket men jag hade aldrig någon hög puls, därmot gick jag

10 000 , vilket är 5000 mer än normalt.  På kvällen fick jag frossa,  sedan blev jag varm.  Jag fick min "morgonhuvudvärk" på kvällen".   Jag vaknade någon enstaka gång av att jag svettades, och på morgonen vaknade jag och blev skjuten i huvudet.   På förmiddagen därmot mår jag bra.  Såpass bra att jag utan att ens tänka på följder och konsekvenser...snarare som en dröm...så gick jag ut och joggade.  Enligt pulsklockan var jag minst 20 minuter på högsta pulsnivån.   Jag kände mig som en vinnare, som en segrare.   Jag sprang inte långt.   Men mådde så himla bra.

Nu ligger jag igen med frossa, ont.  Feber om än ej hög.

Och frågar mig själv....om det är på den här nivån...då kan det vara värt det.

Om det inte blir värre än så här, så skulle jag i teorin kunna jogga åtminstonne varannan dag.  Jag blir en sopa efteråt....men en ganska glad sopa.  Blir jag sämre än att behöva vara liggandes med feber, frossa och smärtor under 10-24 timmar så får jag omrevedera, men....fan ta om jag inte kan leva med det här!  


Om jag kan jogga 30 minuter varannan dag?  Det skulle jag må bara av....även om jag mår dåligt av det.